Jag var hos frissan igår för att toppa håret. För att min fina frisör Malin inte skulle fastna med kammen eller saxen i glasögonskalmarna var jag tvungen att ta av mig brillorna. Jag ser INGENTING utan mina glasögon (jag kan inte ens läsa översta raden på tavlan hos optikern). Men eftersom jag har full tillit till Malin lät jag mig blint klippas. När jag tog på mig ögonen igen såg jag att håret var lite kortare än jag tänkt mig. Men fint. Jag visste att jag kunde lita på Malin.
För att vÃ¥ga sticka ut hakan och säga ”jag ska skriva en bok” mÃ¥ste man ha stark tillit till sig själv. (För att ro projektet i hamn krävs enormt mycket tillit och dessutom extremt mycket tÃ¥lamod och grym uthÃ¥llighet, gissar jag.) Reaktionerna frÃ¥n omgivningen är allt ifrÃ¥n ”wow, vad kul, det passar dig” till ”äh..en barnbok?”. Den värsta reaktionen är tystnad och en konstig blick. Vad tänker den tysta? Att jag är naiv, en drömmare, slösar bort mina andra talanger? Eller att jag är cool och modig? Kanske framkallar jag lite avundsjuka, ”tänk om jag vÃ¥gade göra det jag drömmer om.”
Jag har bestämt mig för att strunta i dem som tvivlar och dessutom sätter ord på det. De som peppar mig och kommer med glada tillrop ska jag lyssna på. Men framförallt ska jag ha tillit till mig själv. Tillit till att jag vågar och kan.
[onecomsocialsharing]