Igår åt jag middag med några vänner. Vi pratade barn och datorspelande, om gränsen för när det börjar gå överstyr och bli för mycket. För mycket i det avseende att barnet/tonåringen inte längre kan finna glädje i något annat än att spela. Inget ont om datorspelande, jag tror att det är bra på många sätt och är inte alls emot det. Men risken är att man missar mycket på vägen mot vuxenlivet, att ensidigheten ger en ensidig utveckling.
När jag var barn och tonåring var läsandet en stor del av mitt liv. Det var ett sätt att lära känna miljöer och kulturer som jag aldrig kom i närheten av. Tack vare böcker förstod jag att de där jobbiga händelserna och funderingarna, som en självcentrerad tonåring tror hon är ensam om, inte bara fanns i mitt liv utan också i andras.
Min 12-åring och min 14-åring tar nästan aldrig självmant upp en skönlitterär bok för att läsa bara för nöjes skull. De har svårt att hitta böcker som de fastnar för, säger de. Jag tror att det är alldeles för mycket annat som lockar, men om det faktiskt är så att det inte finns tillräckligt lockande litteratur är det sorgligt. Jag tycker att det finns en hel del ungdomsböcker som verkar läsvärda, men det är ju inte jag som ska bli sugen på att läsa dem.
Det är en rejäl utmaning att hitta en idé till en bok som skulle kunna förmÃ¥ en icke lässugen 12-Ã¥ring att slita sig frÃ¥n spelkontrollen. För att inte tala om att fÃ¥ ner den pÃ¥ pränt…
[onecomsocialsharing]