Från tvättmaskinen till tangentbordet
en trebarnsmammas försök att förverkliga sin bokdröm – och andra drömmar
…att fÃ¥ till en liten stund för mig själv framför datorn. En ynka liten halvtimme, eller Ã¥tminstone en kvart. Det blev inte sÃ¥. Lämningar och hämtningar, besök pÃ¥ vÃ¥rdcentral med en son, planering och inköp av middagsmat, hjälp med läxor, skjutsning till och frÃ¥n träning, matlagning och sÃ¥ lite körsÃ¥ng pÃ¥ det – ja, sÃ¥ var dagen slut.
Men jag ger inte upp – imorgon är en annan dag…
[onecomsocialsharing]
Igår åt jag middag med några vänner. Vi pratade barn och datorspelande, om gränsen för när det börjar gå överstyr och bli för mycket. För mycket i det avseende att barnet/tonåringen inte längre kan finna glädje i något annat än att spela. Inget ont om datorspelande, jag tror att det är bra på många sätt och är inte alls emot det. Men risken är att man missar mycket på vägen mot vuxenlivet, att ensidigheten ger en ensidig utveckling.
När jag var barn och tonåring var läsandet en stor del av mitt liv. Det var ett sätt att lära känna miljöer och kulturer som jag aldrig kom i närheten av. Tack vare böcker förstod jag att de där jobbiga händelserna och funderingarna, som en självcentrerad tonåring tror hon är ensam om, inte bara fanns i mitt liv utan också i andras.
Min 12-åring och min 14-åring tar nästan aldrig självmant upp en skönlitterär bok för att läsa bara för nöjes skull. De har svårt att hitta böcker som de fastnar för, säger de. Jag tror att det är alldeles för mycket annat som lockar, men om det faktiskt är så att det inte finns tillräckligt lockande litteratur är det sorgligt. Jag tycker att det finns en hel del ungdomsböcker som verkar läsvärda, men det är ju inte jag som ska bli sugen på att läsa dem.
Det är en rejäl utmaning att hitta en idé till en bok som skulle kunna förmÃ¥ en icke lässugen 12-Ã¥ring att slita sig frÃ¥n spelkontrollen. För att inte tala om att fÃ¥ ner den pÃ¥ pränt…
[onecomsocialsharing]
Ibland kommer orden till mig utan ansträngning, snyggt arrangerade i färdiga formuleringar, när jag håller på med något helt annat än att skriva. Det är en härlig känsla. Jag upprepar orden för mig själv så jag inte glömmer bort dem, till jag får möjlighet att skriva ner dem. Men det här tillståndet hör tyvärr till ovanligheterna. Det vanliga är att jag bara har en vag aning om vad jag ska skriva när jag sätter mig vid tangentbordet. Först när jag verkligen börjar skriva kommer orden.
Att vänta på den gudomliga inspirationen är nog att vänta på Godot. Den kommer sällan. Att få till en bok handlar om att sätta sig vid datorn eller pappret och tvinga sig att skriva, om än bara en mening. Regelbundet. Det var längesedan jag förstod det, ändå har jag inte anammat det. Av lathet, av rädsla för att misslyckas eller bara av oförmåga att prioritera rätt saker, vad vet jag.
Jag träffade författaren Åsa Larsson för några år sedan. Redan då fick jag receptet på hur jag får till en bok. Nu är det dags att börja nöta på rumpan.
[onecomsocialsharing]