Igår eftermiddag fick jag för mig att gå till bokbussen som kommer till vårt område varannan vecka. Jag frågade fyraåringen om han ville följa med och det tog två sekunder för honom att släppa det han höll på med och rusa nerför trappan. Vi gick tillsammans i duggregnet under varsitt paraply ner till den blå bussen, som med upplyst och med öppen dörr väntade på oss. Sonen botaniserade en stund bland barnböckerna, fann några favoriter och var nöjd. Jag kunde inte låta bli att låna en bok som jag velat läsa ett tag, trots att jag redan har ett par böcker på gång. Och så tog jag en bok till mannen, som bara läser facklitteratur och behöver läsa lite skönlitteratur (tycker jag).
När vi vandrade hemåt uppför backen, minstingen och jag, tänkte jag på hur fantastiskt det är att vi har bokbussar. Tänk att vi har bussar som åker runt med böcker nästan ända in i vardagsrummet! Att vi har bibliotek över huvud taget är en självklarhet som vi kanske inte förstår att uppskatta. Och nu för tiden behöver man inte ens lyfta på rumpan och gå ut: man kan sitta hemma i soffan och låna en e-bok utan att riskera minsta regndroppe eller risk att råka få lite motion.
Själv blir jag nästan salig när jag kommer in i ett bibliotek. Att vara omgiven av så många möjligheter till nya upplevelser och nya världar är nästan berusande. Det började redan när jag var så gammal att jag kunde gå till biblioteket på egen hand. Trots att jag älskar det digitala formatet skulle jag sakna fysiska böcker om de försvann. Ibland bara måste jag känna den speciella bibliotekslukten av en bok som blivit tummad och läst av många.
[onecomsocialsharing]
