Varför är vi så tysta?

tack

Det här med att sticka ut, vad är det med det egentligen? Om man gör något som andra inte alls förväntar sig möts man ofta med ”jag trodde inte att du…” eller ”det är ju väldigt svårt att…”. Eller bara tystnad. Varför är det så känsligt att göra annorlunda?

Sedan jag gått ut med att jag skriver på en barnbok möts jag av olika reaktioner. Några, men inte många, kommenterar och kommer med glada tillrop. Många av de positiva kommentarer jag får kommer från helt oväntat håll. Från människor jag trodde glömt mig. Från vänners vänner som knappt känner mig. Men de flesta säger inget alls, faktiskt. Varken bu eller bä (skönt att ingen säger bu, än så länge).

Det är när man är i kris och när man gör något utanför mallen som människorna omkring en testas. Ofta är det från det håll man minst anar som uppmuntran kommer. Jag antar att det beror på att många är osäkra på vad de ska ska säga i okända situationer. Så man säger – ingenting. Men det kan räcka med en klapp på axeln, ett ”jag ser dig” eller ”jag tror på dig”. Eller en gillamarkering. Prova nästa gång någon i din omgivning verkar behöva en uppåtpuff.

[onecomsocialsharing]

”Det kommer nya rÃ¥ttor om nÃ¥gra dagar”

”Dumma pappa!” skriker Vilgot.

”Det kommer nya rÃ¥ttor om nÃ¥gra dagar” säger pappa och klappar Vilgot pÃ¥ huvudet.

”Men de är inte Orvar!”

Jag harvar på med min lilla berättelse, trots att det är ursvårt. Varje gång jag öppnar mitt worddokument tänker jag: vad ska det bli av det här?. Alla andra barnböcker jag läser är ju SÅ BRA. En vän sa åt mig att sluta läsa barnböcker när jag håller på med min egen barnbok. Jag tror jag ska följa hans råd (i den mån det går; jag kommer inte undan godnattsagan).

För övrigt är jag glad över att det fortfarande är skönt höstväder. Det är tydligen annat på gång.

Skärmavbild 2013-10-14 kl. 16.29.56

[onecomsocialsharing]

 

Â