Igår träffade jag många av mina blivande kollegor, när jag redan innan jag börjat min anställning, fick följa med på en galakväll i Konserthuset. På bussen till Stockholm kom jag att sitta bredvid en kvinna i ungefär min egen ålder. Efter en stunds allmänt trevlighetsprat visade det sig att vi båda två var skrivande individer. Vi pratade non stop hela vägen.
Det är inte ofta jag möter nÃ¥gon som delar min passion för att skriva. Att dela tankar och funderingar med nÃ¥gon som ocksÃ¥ skriver är underbart. Det ger en enorm kick och motar bort tankar som ”vilket slöseri med tid det är, det där skrivandet”. Att veta att det finns en annan människa som känner som jag. NÃ¥gon som förstÃ¥r hur det känns att komma in i ett skrivflow, när orden bara bubblar ur mig. NÃ¥gon som förstÃ¥r vad jag menar när jag säger att en karaktär bara dyker upp i min hjärna, visar sig lika tydligt som en verklig person. NÃ¥gon som förstÃ¥r hur det känns att längta efter skrivstunden, dÃ¥ jag fÃ¥r stänga in mig i min egen fiktiva värld, utan att nÃ¥gonting annat pockar pÃ¥ uppmärksamhet. NÃ¥gon som förstÃ¥r frustrationen när jag inte skrivit ett ord pÃ¥ flera veckor. NÃ¥gon som förstÃ¥r vÃ¥ndan när jag inte fÃ¥r liv i min text och inte vet hur jag ska komma vidare. NÃ¥gon som förstÃ¥r hur det känns att vänta pÃ¥ ett omdöme frÃ¥n en lektör. Ja, det där sista har inte jag själv upplevt än, men det är otroligt spännande att prata med nÃ¥gon som varit där.
Jag älskar att möta nya människor. I varje nytt möte finns ett frö till utveckling –  nya tankar, nya upplevelser, kanske helt omvälvande för ditt liv. Om du vill. Vissa möten är livsavgörande. Du vet aldrig frÃ¥n början vad ett möte ska leda till. Visst är det spännande?
[onecomsocialsharing]