Han var kortast i hela luciatåget. Huvudet kortare än de flesta. Flera huvuden kortare än de längsta flickorna. Men han var med. På båda konserterna. En stjärna. En stjärna med ett alldeles unikt hjärta.
Mitt eget hjärta – varmt av glädje och tacksamhet. Och samtidigt, dessa kalla stick av ledsenhet. Sorgestick över att han pÃ¥ grund av sin ringa längd hade svÃ¥rt att se dirigentens slag. Över att det krävdes specialarrangemang för att fÃ¥ till extra vila och mat sÃ¥ att han skulle orka genrep och tvÃ¥ konserter, precis som de andra.
Om han varit som de andra. De som har hjärtan som ser ut som i anatomiboken. Hade glädjen då varit större? Nej, jag tror inte det. Sorgesticken grumlar visserligen glädjen, men de minskar inte dess intensitet. Kanske är det så att sorgestick tvärtom ökar glädjens intensitet. Smärta gör en påmind om att det finns ett tillstånd utan smärta. Ett tillstånd som ofta är svårt att uppskatta om man aldrig upplevt något annat.
När jag ser ett stjärnfall har jag alltid samma önskan. Att min stjärna ska fÃ¥ lysa starkt och klart – länge, länge.
