Från tvättmaskinen till tangentbordet
en trebarnsmammas försök att förverkliga sin bokdröm – och andra drömmar
I natt sov jag i samma hotellrum som drottning Silvia sovit i. Konstigt, det kändes inte alls speciellt. Däremot kändes det häftigt att en massa stora författarnamn varit gäster på Trosa Stadshotell genom åren.
Men härligast var ändÃ¥ den bubblande spavistelsen, det fina julbordet och alla go’a människor. Puss!
I natt var det bus i mannens och mitt sovrum. Just när vi skulle somna hörde vi ett underligt ploppande. Första gÃ¥ngen avfärdade vi det med ett ”det förekommer alltid ljud i ett hus”. Andra gÃ¥ngen började jag bli lite orolig, men mannen lÃ¥g lugnt kvar. Tredje gÃ¥ngen fick jag nog.
Jag tycker otroligt illa om möss och min fasa är att få se en mus inne i huset. När jag hör ett mystiskt ljud i huset tror jag alltid att det är en mus. Så när jag hörde det konstiga ploppandet trodde jag att det var en mus inne i vårt sovrum. För min man, som kunde tänka klart, var det självklart att ljudet inte kunde komma från en mus. Jag kröp längre ner under täcket och bad mannen titta under sängen. Min man hade förstås rätt, det var ingen mus. Det var en av sönerna som spelat oss ett spratt. Under sängen stod en plåtbricka med gula ärtor i vattenfyllda muggar. Gula ärtor som läggs i vatten sväller så småningom och trillar över kanten på muggen/glaset och åstadkommer ett litet sött plopp när de träffar plåten.
När man är mamma blir livet i alla fall inte tråkigt.
Jag blir sÃ¥ fruktansvärt irriterad av att läsa dÃ¥liga barnböcker. BÃ¥de igÃ¥r och idag ville sonen höra en bok baserad pÃ¥ Bilar-filmerna. Sonen älskar Blixten McQueen, sÃ¥ det är inte konstigt att han vill höra historierna om honom. Filmerna är helt underbara, men det betyder inte att en bok baserad pÃ¥ filmerna per automatik blir bra. I det här fallet är det en katastrof. Texten är helt död och sprÃ¥ket är inte riktat till barn. Det är som att läsa ett filmmanuskript. Ett dÃ¥ligt filmmanuskript. Och inte hjälper det heller att man läser teatraliskt. Hade det inte varit för de färgstarka bilderna pÃ¥ Blixten & co tror jag inte sonen hade varit lika begeistrad i boken. Jag märker att texten inte gÃ¥r hem hos sonen heller, för ibland vill han bläddra fram flera sidor – ”bläddra till racingtävlingen, mamma!” – alltsÃ¥ till det ställe texten fÃ¥r, Ã¥tminstone lite, fart.
Jag tycker egentligen inte att man som förälder ska dissa böcker; det är bättre att barnen läser, om än böcker man själv inte gillar, än att de inte läser alls. Trots denna åsikt har jag gömt boken om Blixten och hans gäng längst in i bokhyllan. Jag vill inte riskera att behöva läsa eländet i morgon också.