Jaha, sÃ¥ är det som vanligt igen dÃ¥. Som en lavin kom allt över mig. Nu minns jag hur det var. Äta, sova, jobba, hämta, lämna, handla, städa, tvätta… Det känns omöjligt att klämma in lite tid i lugn och ro vid datorn i allt detta. Inte ens ett blogginlägg har jag lyckats fÃ¥ till pÃ¥ tvÃ¥ dagar. Jo, jag är jättetacksam över min fina familj och att jag har fÃ¥tt jobb. (Ibland mÃ¥ste jag nypa mig i armen – jag har det ju sÃ¥ bra.) Egentligen kan jag inte begära mer, men sÃ¥ är det ju det där suget i mig att fÃ¥ skriva. Jag mÃ¥r sÃ¥ bra när jag fÃ¥r en liten stund för mig själv vid datorn. Det har nästan blivit ett behov. Kanske som det känns för en inbiten motionär. Människor som tränar mycket och regelbundet brukar säga att de mÃ¥r dÃ¥ligt om de inte fÃ¥r träna. När jag inte skrivit pÃ¥ ett tag blir jag irriterad och ledsen.
Skulle det hjälpa att schemalägga skrivtiden och boka in den i den gemensamma kalendern? Kanske, jag lyckas ju faktiskt komma iväg på körrep varje måndag just därför att det är bestämt i förväg. Men en bokad kväll till betyder att något måste strykas, det är ett som är säkert. Men vad? Just nu känns det hopplöst och det gör mig så frustrerad. Jag har stora delar av min hiskeliga historia i huvudet och den vill komma ut. Vem har någon idé om hur jag ska lyckas?
