Ett smittande smajl
När jag öppnade senaste numret av Hjärtebarnet (Hjärtebarnsföreningens tidning) möttes jag, till min förvåning, av den egna sonens stora smajl. Ja, det är verkligen smittande. Känner enorm glädje och tacksamhet över att ha det där härliga leendet i mitt liv.
Bara nÃ¥gra sidor till…
Min egen lilla stund på kvällen, när barnen är nattade, köket röjt och tvätten hängd, är min livlina i vardagen. Det är då jag hämtar kraft och laddar för alla uppgifter jag måste klara. Det är då jag besöker min mentala mack. Jag hinner inte alltid tanka fullt, ganska sällan faktiskt, men den där lilla påfyllningen kan räcka och göra stor skillnad.
Ett av mina bästa sätt att ladda om och upp på är att läsa. När jag har huvudet fullt av tankar av de mest skiftande slag, som jag har just nu, orkar jag inte med någon tyngre litteratur. Då blir det deckare eller mysböcker som den jag för tillfället läser: Kate Mortons En välbevarad hemlighet. Jag har väntat på e-boksversionen, som tyvärr dröjde ett tag, men nu har jag lånat den på bibblan. Jag fullkomligt älskade Mortons första bok Den glömda trädgården. Ingen av hennes senare böcker har levt upp till den första, tycker jag; får se om den senaste gör det.
Nu är det egentligen för sent för att läsa; jag borde sova. Min egna lilla stund blev inte längre än tiden det tog att skriva det här inlägget. Men jag drar ut pÃ¥ stunden bara lite till. Bara nÃ¥gra sidor i boken…