Traditioner är inte heliga för mig. Jag är alltid öppen för nya företeelser, nya miljöer och nya människor och fÃ¥r jag möjlighet att uppleva nÃ¥got av detta säger jag lätt ja, även om jag skulle missa en gammal tradition. Jag skulle mycket väl kunna sitta pÃ¥ en söderhavsö pÃ¥ julafton utan vare sig julgran eller julklappar (sill och gravad lax kan man ju äta när som helst). Jag skulle kunna umgÃ¥s med ett gäng nya bekantskaper pÃ¥ midsommarafton utan varken SmÃ¥ grodorna eller matjessill (men jag skulle nog smuggla ner en flaska Linie Aquavit eller OP för säkerhetsskull). Därmed inte sagt att jag har nÃ¥got emot traditioner – tvärtom. Jag älskar att känna doften av granbarr inomhus medan jag tittar pÃ¥ Kalle Anka med mina närmaste. Och kombinationen matjessill, familjen och dag som aldrig blir natt är nästan oslagbar. Men jag skulle överleva utan dessa traditioner nÃ¥gon gÃ¥ng ibland.
Däremot skulle traditionen att gratta familjens födelsdagsbarn med frukost på sängen, sång och paket kännas märklig att vara utan. Det är så mysigt att smyga upp tidigt (hur tidigt beror på födelsdagsbarnet; är personen i fråga i tonåren räcker det att stiga upp strax före lunch), fixa älsklingsfrukosten, duka fint och tända ljus, viskande väcka övriga i familjen, samla ihop paket och alla mer eller mindre halvsovande familjemedlemmar och ta ton.
Precis så började morgonen idag när maken skulle grattas. Han väcktes av doften av nybakta scones, de ljuva stämmorna av sin hustru och sina två yngsta och en skrovlig tonårsstämma. En mysig start på dagen för alla.
Ja, kanske inte för tonÃ¥rssonen. Han kröp ner under täcket igen och somnade om. Och sover fortfarande i skrivande stund (som är 11.17)…
