Det började i bilen på väg hem igår kväll. Först lite diffust, sedan tveklöst tydligt. Ont i halsen. Jag får ofta ont i halsen när jag sovit för dåligt, men den här helgen har jag verkligen vilat ut, så det fanns bara ett: på väg att bli krasslig.
Mycket riktigt: vaknade idag med ännu mera ont i halsen. Kan väl ändå inte vara så farligt, tänkte jag, och slängde benen över sängkanten. Jo. Tog en alvedon och kröp tillbaka ner under täcket.
Jag avskyr att vara matt och orkeslös. Mitt vanliga jag har en massa energi (jag kanske inte alltid använder den på rätt sätt, men det är en annan fråga); bestämmer jag mig för att göra något, så gör jag det, oavsett hur lite sömn jag fått eller hur mycket annat jag också måste göra. Därför är det en konstig känsla att inte orka mer än det mest nödvändiga: mejla jobbet att jag inte kommer och fixa lunch åt ett av de sommarlovslediga barnen (och mig själv). Samlar just nu kraft till att hämta minstingen på dagis.
Samtidigt som jag känner mig frustrerad av att inte ha min vanliga ork, känner jag tacksamhet över den ork jag i vanliga fall har. När jag inte har ont i halsen. För vad är väl lite halsont, egentligen? Ingenting. Imorgon eller i övermorgon är jag som vanligt igen. Till skillnad från människor som av någon anledning aldrig har någon ork att tala om. Det är nyttigt för en sådan som jag, som alltid flänger från det ena till det andra, att stanna upp ibland. Även om det är ofrivilligt. Så tack, halsbaciller, för en stunds eftertanke.
Och tack för att ni ger mig lite extra tid att prova mitt nya tangentbord. Mycket roligare, och snabbare för en 45-åring, som fortfarande inte lärt sig att använda båda händerna på tangentbordet på skärmen.
