Nu är jag pÃ¥ g igen. Jag är fortfarande snuvig och känner mig mer död än levande innan klockan 10, men jag har jobbat tvÃ¥ dagar och ändÃ¥ orkat fixa och dona hemma pÃ¥ kvällarna. Eller nätterna. En nattuggla som jag har extremt svÃ¥rt att gÃ¥ och lägga sig när det är sÃ¥ ljust ute. Visst kan jag känna mig lite trött runt Ã¥tta-nio, när lilleman ska sova, men sedan vaknar jag till liv igen. Och dÃ¥ fÃ¥r jag massor av liv. Hade det inte varit för att jag ska upp och jobba nästa dag skulle jag kunnat hÃ¥lla pÃ¥ flera timmar till. Fixa i trädgÃ¥rden, pyssla inne, läsa, surfa, skriva. Fast det där sista är det som gÃ¥r trögast. Sedan jag började jobba har jag kommit av mig. Men jag försöker att inte döma mig själv för hÃ¥rt. Ett nytt jobb är tröttande, uppslukande – särskilt om det är sÃ¥ roligt att man är superengagerad hela tiden.
SÃ¥ fort jag är helt kry igen ska jag Ã¥teruppta min träning. Den fysiska alltsÃ¥. Och rumpan-pÃ¥-stolen-fingrarna-pÃ¥-tangentbordet-träningen. Fast den senare har jag redan börjat med. Berättar mer i ett senare inlägg. Jag mÃ¥ste se till att det blir mer än ett tillfälligt ryck innan jag säger nÃ¥got…