Ett mål kvar

vatten fot

Sista dagen på denna gudomliga plats. För den här gången. Het sol. Havet som en spegel. 27 grader i vattnet. Vilken kontrast från gårdagens störtregn och blåst. Tur att sista dagen fick bli en sådan dag som mer karaktäriserar den här sommarens underbara väder.

I morgon bär det av hemåt. Till mer semester. Vardagen drar inte igång förrän om ytterligare några dagar. Jag har fortfarande en chans att lyckas med mina mål för den här semestern. Målen var: 1. Att läsa. 2. Att röra på mig. 3. Att sova tillräckligt. 4. Att skriva. Jag har läst en del, jag har tagit på mig löparskorna åtminstone några gånger och jag har sovit tillräckligt mycket. Men. Jag har inte skrivit så mycket som jag hade tänkt. Är inte helt nöjd med det.

Innan semestern kom jag faktiskt igång och skrev varje dag. Visserligen bara en liten stund, men ändå. En övning jag provade var att flödesskriva. Jag satte timern på tio minuter, satte mig vid tangentbordet och skrev oavbrutet tills tiden var slut. Regeln är att man inte får stanna upp en enda sekund och inte rätta det man skrivit. Det funkar riktigt bra. Konstigt nog kommer orden till mig hela tiden och det kan bli rätt oväntade formuleringar. Jag hade tänkt att fortsätta med denna övning under semestern vid sidan av att skriva på den text jag håller på med. En bra plan, som jag dock inte har lyckats hålla mig till. Hittills.

Nåja. Jag försöker att inte vara för hård mot mig själv. Jag har tagit vara på det fantastiska sommarvädret, umgåtts med nära och kära och tagit dagen som den kommit. Ätit och druckit gott varje dag. Njutit av dagar långt från det inrutade vardagslivet.

Snart nog är vardagen tillbaka med jobb, lämningar och hämtningar på dagis, skjutsande till aktiviteter, läxhjälp, städning, handling, matlagning. Då är det dags att sätta upp nya mål. Att skriva ett råmanus på fyra månader är kanske inte så realistiskt. Kanske inte att skriva en roman överhuvudtaget just nu. Eller så klarar jag det. Men oavsett så är min plan att satsa på mindre skrivprojekt och sätta tajta deadlines. Jag vet ju hur jag fungerar: jag får som mest gjort med kniven på strupen.

Men först, ett 27-gradigt dopp till.

 

 

Kossor inpå knuten

hus

kor

IgÃ¥r var vi pÃ¥ besök hos T och J pÃ¥ norra Öland (efter att ha bjudit in oss själva!). De har just flyttat in i sitt nyinköpta hus utanför Köpingsvik. För en asfaltsblomma som jag kändes det verkligen som om huset lÃ¥g ”in the middle of nowhere”. Det var verkligen landet. En bra bit frÃ¥n stadsbebyggelse, kossorna inpÃ¥ knuten, huset omgivet av ladugÃ¥rdsbyggnader. Traktormuller och doft av ensilage. Mina glittriga sandaler och korta vita kjol kändes sÃ¥ fel. Men vilken idyll! Det vackra huset frÃ¥n 1905 ramades in av fruktträd och höga hundraÃ¥riga träd. PÃ¥ baksidan en enorm gräsmatta där barnen sparkade boll och sprang runt som om de aldrig sett nÃ¥got annat än en radhusplätt förut. Längst bort, intill elstängslet som skilde gräsmattan frÃ¥n kornas hage, stod bikupan med det nyligen anskaffade bisamhället. SÃ¥ idylliskt att jag bara kunde glo en lÃ¥ng stund. Värre än kossorna.

boll

bikupabi

Vi blev bjudna på supergoda lokala ostar. I trädgårdspaviljongen på baksidan njöt vi av J:s ljuvliga grillade lax, färsk sparrispotatis och vaxbönor från en gård intill och olika grillade korvar, bland annat två sorters lokalt producerade isterband. Alltsammans avnjöts tillsammans med mysiga släktingar i den vansinnigt varma sommarkvällen. Med ungtjurarna bara några meter från middagsbordet.

ungtjurar

Jag beundrar och förundras över modet att bryta upp frÃ¥n mer bebodda trakter och flytta lÃ¥ngt ut pÃ¥ landet till ett stort hus – visserligen med ovärderlig charm, men, som alltid med ett gammalt hus, i stort behov av underhÃ¥ll. Det skulle inte passa mig; jag tycker tillräckligt illa om de besvär ett snöigt vinterhalvÃ¥r för med sig för en stadsbo. Att behöva ta sig fram pÃ¥ dÃ¥ligt plogade grusvägar pÃ¥ landet skulle vara too much för mig.

Men sommartid. Ett svårslaget lugn. Som till och med en asfaltsblomma förstår att uppskatta.

En feelgood-historia?

jojo

Den här måste väl kallas feelgood, eller? Jag har inte läst något av Jojo Moyes tidigare, men efter en snabb research på nätet finner jag att hon har fått epitetet feelgood-drottning. Hennes Livet efter dig syntes ju överallt för ett tag sedan.

Sophies historia låg på andra plats på pockettoppen i en av Kalmars bokhandlar. Jag funderade inte så mycket utan plockade snabbt ner den från hyllan och betalade. Nu återstår att se om jag kommer att drabbas av den där mysiga känslan som kallas feelgood.