IgÃ¥r var vi pÃ¥ besök hos T och J pÃ¥ norra Öland (efter att ha bjudit in oss själva!). De har just flyttat in i sitt nyinköpta hus utanför Köpingsvik. För en asfaltsblomma som jag kändes det verkligen som om huset lÃ¥g ”in the middle of nowhere”. Det var verkligen landet. En bra bit frÃ¥n stadsbebyggelse, kossorna inpÃ¥ knuten, huset omgivet av ladugÃ¥rdsbyggnader. Traktormuller och doft av ensilage. Mina glittriga sandaler och korta vita kjol kändes sÃ¥ fel. Men vilken idyll! Det vackra huset frÃ¥n 1905 ramades in av fruktträd och höga hundraÃ¥riga träd. PÃ¥ baksidan en enorm gräsmatta där barnen sparkade boll och sprang runt som om de aldrig sett nÃ¥got annat än en radhusplätt förut. Längst bort, intill elstängslet som skilde gräsmattan frÃ¥n kornas hage, stod bikupan med det nyligen anskaffade bisamhället. SÃ¥ idylliskt att jag bara kunde glo en lÃ¥ng stund. Värre än kossorna.
Vi blev bjudna på supergoda lokala ostar. I trädgårdspaviljongen på baksidan njöt vi av J:s ljuvliga grillade lax, färsk sparrispotatis och vaxbönor från en gård intill och olika grillade korvar, bland annat två sorters lokalt producerade isterband. Alltsammans avnjöts tillsammans med mysiga släktingar i den vansinnigt varma sommarkvällen. Med ungtjurarna bara några meter från middagsbordet.
Jag beundrar och förundras över modet att bryta upp frÃ¥n mer bebodda trakter och flytta lÃ¥ngt ut pÃ¥ landet till ett stort hus – visserligen med ovärderlig charm, men, som alltid med ett gammalt hus, i stort behov av underhÃ¥ll. Det skulle inte passa mig; jag tycker tillräckligt illa om de besvär ett snöigt vinterhalvÃ¥r för med sig för en stadsbo. Att behöva ta sig fram pÃ¥ dÃ¥ligt plogade grusvägar pÃ¥ landet skulle vara too much för mig.
Men sommartid. Ett svårslaget lugn. Som till och med en asfaltsblomma förstår att uppskatta.