De sista dagarna av min semester blev festliga. Och omvälvande.
I fredags blev son nummer tvÃ¥ tonÃ¥ring. Min lilla bebis – plötsligt tonÃ¥ring. Ja, det känns sÃ¥. Vart har alla Ã¥r tagit vägen? Jag är sÃ¥ dÃ¥lig pÃ¥ att minnas. Förlossningen minns jag klart, men sedan. Hur var det när han var fyra? Ã…tta? Tio? Det krävs att jag tittar pÃ¥ bilder eller hör nÃ¥gon berätta om händelser (nÃ¥gon som är bättre pÃ¥ att minnas än jag) för att jag ska fÃ¥ ett tydligt minne. Eller känner en doft. DÃ¥ kan jag till och med minnas sinnesstämningar. (Som doften av tjära som direkt för mig tillbaka till morfars garage, där jag älskade att kliva runt bland dammiga grejer och hitta pÃ¥ historier.) Hursomhelst, nu är bebisen tretton och pÃ¥ allvar pÃ¥ väg att klippa navelsträngen. Men jag tror att jag kan räkna med hans varma kramar ett tag till och säkert diverse av hans mindre mogna beteenden när saker gÃ¥r honom emot.
IgÃ¥r Ã¥kte jag 38 mil för att gÃ¥ pÃ¥ 100-Ã¥rskalas. Trodde jag. Nyss ankommen till min lilla mamma satt jag och funderade pÃ¥ om jag skulle ta bort det nÃ¥got avskavda lacket pÃ¥ tÃ¥naglarna och mÃ¥la nytt när brorsan ringde. Han som var ena halvan av 100-Ã¥ringen som skulle firas. ”Kommer ni snart?” ”Ehh, jag uppfattade att det var frÃ¥n klockan fyra, klockan är ju bara kvart i fem.” ”Det börjar bli mycket folk här nu, sätt er i en taxi och kom nu.” Jag förstod pÃ¥ tonläget att det var bäst att snabba pÃ¥. Som tur var lyckades jag övertyga mamma om att inte ta bussen, som var planerat, utan att kasta oss i en taxi. Väl framme kom brorsan oss till mötes innan vi ens hunnit sticka foten ur taxin. En vän kom med vinglas och lotsade oss till de andra gästerna. ”Undra varför det var sÃ¥ brÃ¥ttom. Alla sitter ju här helt lugnt med sina glas och smÃ¥pratar” hann jag tänka. Inga grillar igÃ¥ng, ingen mat som stod och blev kall. NÃ¥ja, jag hade fullt upp med att hälsa pÃ¥ alla, sÃ¥ jag funderade inte mer pÃ¥ det.
Och sÃ¥. Den kvinnliga vännen som försett oss med vinglas, tog till orda. 100-Ã¥ringen, det vill säga min bror och hans sambo, togs upp pÃ¥ det nybyggda trädäcket, sambon fick tvÃ¥ gladiolus i famnen (”varför bara hon” for genom mitt huvud och ”gud, de ser precis ut som ett brudpar”) och en kostymklädd karl med bok i handen klev fram frÃ¥n ingenstans. Det tog nÃ¥gra sekunder, sedan gick insikten frÃ¥n hjärnan till hjärtat. Och mina ögon svämmade över.
Det blev en fantastisk kväll. Vigselakten var underbar, även om jag för min del mest var i chock (positiv sådan). Effekten av den totala överraskningen la sig dock så småningom och jag kunde njuta av god mat, härliga människor och schysst livemusik. Jag är så glad över att dessa två människor funnit varandra. De är båda två så värda att få leva i kärlek och omtanke. Tack fina Ann och Anders för att jag fick vara med och dela denna omvälvande och magiska kväll!