Igår började jag läsa den här boken. En alldeles nyutkommen bok om att ständigt vara beredd på det värsta – att förlora sitt barn. Om att hur man än förbereder sig så spelar det ingen roll. När det värsta händer rämnar marken.
Jag läser och känner igen mig. Skrämmande väl. Men med den oändliga skillnaden att mitt barn lever.
När jag läser avsnitten om hur det var i början, när den lille var nyfödd, kastas jag 15 Ã¥r tillbaka i tiden. Precis sÃ¥ var det för mig att bli mamma första gÃ¥ngen. Jag satt ensam i lägenheten med min bebis, eftersom vi inte fick träffa andra mammor och barn pÃ¥ grund av infektionsrisken. Jag gick till BVC när inga andra barn var där, av samma anledning. Jag â€ammade†en elektrisk bröstmjölkspump, vägde blöjor och noterade hur mycket min bebis Ã¥t. Jag förbannade föräldrar som klagade när deras barn inte inte sov hela natten. Jag tillbringade mer tid i sjukvÃ¥rden med min nyfödde än jag dittills gjort i hela mitt liv. Jag levde med en ständig skräck för att min son skulle dö.
Jag läser och glömmer nästan att andas. Och tänker att det är bra att någon orkat skriva en bok som den här.