Meningen med att skriva

image

Jag tillbringade en stund i sängen med eSvD i morse. Läste ett par artiklar som berörde mig och satte igÃ¥ng mina tankar. När jag en stund senare stod i köket och rörde ihop en sconesdeg började jag, som sÃ¥ ofta, formulera meningar i mitt huvud. Men idag fick jag ett nästan fysiskt pÃ¥tagligt behov av att gÃ¥ till datorn och skriva ner dem. Det gjorde jag dock inte; duktiga Charlotte bakade först ut sconesen och röjde undan i köket. Men faktiskt satte jag mig en stund vid datorn medan scones stod i ugnen, ett stort framsteg för att vara jag. Sedan plingade äggklockan – scones var klara och det var dags att äta frukost med familjen. Skrivandet sattes pÃ¥ hold. Till nästa tillfälle jag kan sno Ã¥t mig lite tid vid tangentbordet. Och fÃ¥ ner de där formuleringarna som förhoppningsvis finns kvar i huvudet.

IgÃ¥r fick jag, av en person som vet att jag skriver (eller vill skriva), frÃ¥gan ”Hur gÃ¥r det med skrivandet?” En enkel frÃ¥ga (personen som frÃ¥gade tyckte kanske inte alls att det var en märkvärdig frÃ¥ga), men den betydde mycket för mig. NÃ¥gon ser den delen av mig och ställer till och med en frÃ¥ga om den! Det hjälper mig att se skrivandet som nÃ¥got viktigt, som nÃ¥got som det är ok att lägga tid pÃ¥. Tack B för att du ställde frÃ¥gan!

Varför vill man skriva en bok egentligen? För mig handlar det om att det skulle vara roligt att se om jag överhuvudtaget klarar av att slutföra ett skrivprojekt. Om jag har disciplinen, tÃ¥lamodet och orken. Och en idé som hÃ¥ller, förstÃ¥s. Att jag rent sprÃ¥kligt klarar att skriva har jag ingen tvekan om. Men det viktigaste är att jag hittar tillbaka till skrivandet. Jag mÃ¥r nämligen väldigt bra av att skriva. Om det sedan blir en bok, ja, det vore förstÃ¥s fantastiskt. Jag har alltid älskat att skriva, frÃ¥n skolans uppsatser (visst var ämnena inte alltid sÃ¥ spännande, men det var ändÃ¥ kul att skriva den där uppsatsen) till universitetets. Under tonÃ¥ren var skrivandet mitt sätt att hantera alla känslor som bubblade i kroppen. Men sedan slutade jag skriva. När jobb, familj och hem tog all min tid i ansprÃ¥k. Inte ens dÃ¥ jag hade behövt skrivandet som mest – när jag fick mitt hjärtebarn och hela min tillvaro ställdes pÃ¥ ända – skrev jag nÃ¥gonting. Och sÃ¥ har det fortsatt. Jag har överhuvudtaget inte tagit hand om mina egna behov, ja, inte ens känt efter, varken när jag genomgÃ¥tt svÃ¥righeter eller när livet varit ljust och glatt. SÃ¥ dumt, kan tyckas. När jag nu tagit upp skrivandet igen känns det som om jag har börjat hitta tillbaka till den jag var innan jag lät alla mÃ¥sten ta över. Och nu känns det plötsligt sÃ¥ viktigt att fÃ¥ ner de där formuleringar som snurrar i huvudet. Att skapa utrymme för smÃ¥ skrivstunder i vardagen. Att hitta tillbaka till det uttryckssätt som är det mest självklara för mig – att skriva.

Min blogg är ett sätt att tvinga mig att regelbundet skriva lite grand och påminna mig om min dröm. Att mina inlägg är som en fjärt i cyberspace spelar mindre roll. Kanske finns det någon som tycker det är givande att läsa, kanske inte. Men jag har i alla fall fått på pränt, digital sådan, några av de formuleringar jag har när jag knådar en sconesdeg.

Tillbaka

image

Tillbaka till jobbet. Tillbaka till vardagen. Roligt, eftersom jag har ett jobb som jag gillar. Skönt med lite rutiner igen, eftersom minstingen bli mer jämn i humöret med fasta tider för mat och sömn. (De största har inte börjat skolan än sÃ¥ deras dygnsrytm är fortfarande inställd pÃ¥ ”lov”.) Men det blir ocksÃ¥ sÃ¥ tydligt hur förbaskat svÃ¥rt det är att fÃ¥ in de där egna stunderna framför datorn mellan alla mÃ¥sten. Ã…terigen mÃ¥ste jag revidera mina mÃ¥l…

Men just nu känns det ok. Här och nu är rätt bra. Som idag när lilleman vid hämtningen kom mot mig med ett leende frÃ¥n öra till öra och lämnade fram ett egentillverkat halsband med plastpärlor i form av frukter. ”Mamma, du gillar väl frukt?”

 

Tonårsfirande och bröllopskupp

De sista dagarna av min semester blev festliga. Och omvälvande.

tårta

I fredags blev son nummer tvÃ¥ tonÃ¥ring. Min lilla bebis – plötsligt tonÃ¥ring. Ja, det känns sÃ¥. Vart har alla Ã¥r tagit vägen? Jag är sÃ¥ dÃ¥lig pÃ¥ att minnas. Förlossningen minns jag klart, men sedan. Hur var det när han var fyra? Ã…tta? Tio? Det krävs att jag tittar pÃ¥ bilder eller hör nÃ¥gon berätta om händelser (nÃ¥gon som är bättre pÃ¥ att minnas än jag) för att jag ska fÃ¥ ett tydligt minne. Eller känner en doft. DÃ¥ kan jag till och med minnas sinnesstämningar. (Som doften av tjära som direkt för mig tillbaka till morfars garage, där jag älskade att kliva runt bland dammiga grejer och hitta pÃ¥ historier.) Hursomhelst, nu är bebisen tretton och pÃ¥ allvar pÃ¥ väg att klippa navelsträngen. Men jag tror att jag kan räkna med hans varma kramar ett tag till och säkert diverse av hans mindre mogna beteenden när saker gÃ¥r honom emot.

IgÃ¥r Ã¥kte jag 38 mil för att gÃ¥ pÃ¥ 100-Ã¥rskalas. Trodde jag. Nyss ankommen till min lilla mamma satt jag och funderade pÃ¥ om jag skulle ta bort det nÃ¥got avskavda lacket pÃ¥ tÃ¥naglarna och mÃ¥la nytt när brorsan ringde. Han som var ena halvan av 100-Ã¥ringen som skulle firas. ”Kommer ni snart?” ”Ehh, jag uppfattade att det var frÃ¥n klockan fyra, klockan är ju bara kvart i fem.” ”Det börjar bli mycket folk här nu, sätt er i en taxi och kom nu.” Jag förstod pÃ¥ tonläget att det var bäst att snabba pÃ¥. Som tur var lyckades jag övertyga mamma om att inte ta bussen, som var planerat, utan att kasta oss i en taxi. Väl framme kom brorsan oss till mötes innan vi ens hunnit sticka foten ur taxin. En vän kom med vinglas och lotsade oss till de andra gästerna. ”Undra varför det var sÃ¥ brÃ¥ttom. Alla sitter ju här helt lugnt med sina glas och smÃ¥pratar” hann jag tänka. Inga grillar igÃ¥ng, ingen mat som stod och blev kall. NÃ¥ja, jag hade fullt upp med att hälsa pÃ¥ alla, sÃ¥ jag funderade inte mer pÃ¥ det.

Och sÃ¥. Den kvinnliga vännen som försett oss med vinglas, tog till orda. 100-Ã¥ringen, det vill säga min bror och hans sambo, togs upp pÃ¥ det nybyggda trädäcket, sambon fick tvÃ¥ gladiolus i famnen (”varför bara hon” for genom mitt huvud och ”gud, de ser precis ut som ett brudpar”) och en kostymklädd karl med bok i handen klev fram frÃ¥n ingenstans. Det tog nÃ¥gra sekunder, sedan gick insikten frÃ¥n hjärnan till hjärtat. Och mina ögon svämmade över.

Det blev en fantastisk kväll. Vigselakten var underbar, även om jag för min del mest var i chock (positiv sådan). Effekten av den totala överraskningen la sig dock så småningom och jag kunde njuta av god mat, härliga människor och schysst livemusik. Jag är så glad över att dessa två människor funnit varandra. De är båda två så värda att få leva i kärlek och omtanke. Tack fina Ann och Anders för att jag fick vara med och dela denna omvälvande och magiska kväll!

annanders