För första gången på jag vet inte när ser jag på tv linjärt. Jag följer The Handmaid’s Tale (nej, har inte HBO utan är hänvisad till SVT) och kan inte vänta tills den kommer ut på play. Ja, den är obehaglig, egentligen inget bra sätt att ladda upp för en ny vecka. Scenerna som utspelas är så sjuka att det vänder sig i magen. Så skönt att det bara är fiktion! Men nej, det hemskaste är att det ju inte är det. Mycket av det som sker i serien har redan hänt någonstans i världen, någon gång. Det är mer än trettio år sedan Margaret Atwood skrev boken, men det är inget omöjligt scenario hon beskriver. Kvinnor är tyvärr den största förtryckta gruppen i världen än idag, 30 år senare. De flesta såg boken som science fiction när den kom ut, men Atwood själv menade att den kan klassas som spekulativ fiktion, det vill säga något som kan hända idag. Det är det nog fler som tycker. Romanfigurerna används som ytterst talande symboler för missnöje med den politik som idag bedrivs i det stora landet i väster. Sedan tv-serien hade premiär har kvinnorättsaktivister på flera ställen i USA, och även i Europa, visat sitt missnöje med Trumps politik genom att genomföra protester klädda som tjänarinnorna i serien, tysta med nedböjt huvud.
Jag har haft Veronica Palms bok Systerskap – en feministisk idébok på bevakning när den kom ut. Jag beställde den inte direkt när den kom ut för några dagar sedan, hade väl annat för mig. Efter dagens avsnitt av The Handmaid’s Tale gick jag in på Adlibris och beställde den direkt. Ser fram emot att läsa den, även om det är så sorgligt att en sådan bok behöver skrivas i Sverige 2018.
Foto: Aaron P. Bernstein/Reuters