Inget gör så ont i modershjärtat som när barnen har det svårt. Det kan räcka med ett oväntat bekymmer eller ett bakslag för att få mig ur balans. Ofta kan man inget göra som förälder mer än att finnas där och trösta, lyssna, peppa. Jag är bra på att lyssna, men sämre på att låta bli att ge råd. Ibland är råd bra, men oftast behövs de inte – den du försöker råda har svaren själv och behöver bara någon som lyssnar. Jag tränar på att inte ge råd, men kan inte låta bli att komma med, vad jag tror är, visdomsord. Senast idag. Förhoppningsvis var de bra för sonen, men de blev jobbiga för mig själv.
”Livet blir nästan aldrig som du planerar. Hur bra livet blir beror på hur bra du är på att acceptera och gå över till plan B.” Sa jag till sonen. Sedan grät jag en skvätt inombords för att sonen måste gå över till plan B. Därefter grät jag en skvätt till för att jag själv inte kan genomföra min senaste plan B, trots att jag accepterat den, därför att jag är i händerna på någon annan. Jag ska låta bli visdomsord på ett tag.
Tack och lov verkade sonen hantera sin nya situation helt ok. Och för egen del? Tja, i morgon är en ny dag. Jag kanske kommer på en plan C.
