Månad: maj 2018

Jag har en vän som tycker att jag är en dramaqueen. Hon har inte sagt det rakt ut men jag vet att hon tycker det. Jag tror inte hon tänker på en dramaqueen som någonting positivt. Det gör nog ingen annan heller. Mig själv inbegripen. Och jag vet att jag kan uppfattas som ganska dramatisk ibland. Men senaste gången jag var (kanske) överdrivet dramatisk skulle visa sig vara ett lyckokast.

Innan jag fick min diagnos levde jag i två veckor med vad allahanda källor på nätet, av blandad kvalitet, angav som tänkbara förklaringar till mina symtom. Jag kunde ganska snabbt med hjälp av det läkaren sagt om mina blodprov och min egen bedömning av mitt kliniska tillstånd snäva in urvalet till några få tänkbara sjukdomar. Till slut till bara en sjukdom. Allt stämde, det här var sjukdomen jag led av. Jag läste att den finns i två varianter, den ena kallas diffus, den andra begränsad. Den senare angriper, som namnet antyder, begränsade delar av kroppen och blir mer sällan livshotande. Den förra är mycket allvarligare och förkortar livet oavsevärt. Jag förstod av det jag läste att man hade antingen den ena eller den andra varianten. Jag hade inte tillräcklig kunskap för att kunna avgöra vilken jag hade, om det nu var så att jag hade sjukdomen i fråga överhuvudtaget. Men att det fanns en variant som kunde leda till döden var tillräckligt för att kasta mig rätt ner i ett svart hål.

Man ska inte ta ut något i förskott, särskilt inte dåliga saker. Men för mig blev det lättare att hantera diagnosen när den väl kom, efter att jag i ett par veckor levt i ett svart hål. Jag fick veta att jag hade en allvarlig, kronisk sjukdom, men också att jag inte hade den allvarligare varianten. Detta ”inte” blev nästan en hallelujaupplevelse. Jag är sjuk, men jag ska inte dö av sjukdomen! Mina dramaqueen-fasoner med vännen två veckor tidigare räddade mig från att stanna kvar i det svarta hålet. Jag hade föreställt mig att få det värsta beskedet – att jag med säkerhet skulle dö ifrån mina barn alltför tidigt – men det hände inte.

När jag berättade om min diagnos för min vän blev hon bestört. Hon hade inte trott att jag hade någon dödlig sjukdom. Så klart inte. Hon hade ju sett min oro som ytterligare ett dramatiskt utspel. Av en dramaqueen. Min vän har rätt, det är dumt att ta ut negativa saker i förskott, att överdramatisera. Men jag är glad att jag gjorde det den här gången. Jag fick en sjukdomsdiagnos och upplevde samtidigt att jag hade haft tur.

 

 

 

 

”Det här är Charlotte. Hon är ny här. Hon har just fått inträde i kretsen. Kan du inviga henne i våra ritualer?”

Kvinnan, som satt vid det lilla skrivbordet i rummet jag just blivit visad in i, log vänligt mot mig och visade på en stol mitt emot henne. Den vitklädda kvinna som just beviljat mig inträde i den lilla krets hon var ledare för, nickade kort mot mig och lämnade rummet.

Det här var inte de ord som sas i det lilla, slitna rummet på det stora sjukhuset. Men det var de ord jag hörde. Det var de ord som passade med känslan jag hade. Jag hade just blivit medlem i en liten, ovanlig krets som fram till då varit helt okänd för mig. En krets med ett konstigt namn som jag inte visste om jag skulle kunna säga till folk. Ingen skulle orka lära sig namnet, än mindre försöka förstå vilka kriterierna var för att bli medlem i kretsen.

Jag hade redan full koll på ritualerna som den vänliga kvinnan vid skrivbordet fått i uppgift att berätta om. Jag är duktig på att hitta rätt på nätet; hade läst allt och med de rätta källorna, inget av det hon sa var nytt för mig. Men jag hade hoppats att jag inte skulle behöva befatta mig av något av det jag läst. Där och då, i det pyttelilla rummet sjönk den in, vetskapen att jag från och med nu och för resten av mitt liv skulle vara en del i denna ovanliga krets och vara tvungen att ta del av de där ritualerna.

Konstigt nog kände jag ingen panik. Det förvånade mig. Jag var helt ensam när jag tog emot beskedet att jag blivit medlem, ingen vän eller kär vid min sida. Jag borde känna någon form av miniångest i alla fall. Men allt surfande hade förberett mig på något hemskt, även om jag så klart hade hoppats att jag skulle komma undan. Kanske var det detta som räddade mig nu. Som gjorde att jag istället för rädsla och ilska kände en lugn tillförsikt att jag skulle klara av att vara med i den här konstiga kretsen, med det underliga namnet som ingen skulle orka lära sig.

Den vänliga kvinnan hette Elisabeth.