Våga krama om

Jag har flera vänner och nära, kära som har det jobbigt just nu. Vissa pratar jag så gott som dagligen med, en del har jag tät kontakt med på andra sätt och några hör jag av mig alltför sällan till. Det är så svårt att veta på vilket sätt jag kan hjälpa eller vara ett stöd. De tröstande eller peppande orden känns ofta så platta. Jag försöker tänka på hur jag skulle vilja ha stöd om jag var i samma situation. Men vännen jag försöker stötta kan ju behöva något helt annat.

Att fråga hur man kan hjälpa är ett sätt, men ibland är det svårt att svara på hur man vill bli bemött eller hjälpt när man är mitt i krisen. Orden ”jag finns här om du behöver mig, hör av dig om du vill prata eller träffas” känns som de mest platta jag kan säga. Ändå slinker de ur mig ibland. Den som mår dåligt kan ha svårt att göra just det, höra av sig när det känns som tyngst. Jag tror att om man verkligen vill visa att man finns där för sin vän, så måste man visa det i handling. Inte vänta till vännen ringer, utan själv föreslå en träff. Inte erbjuda sig att åka och handla mat, utan komma hem till vännen med en matkasse. Inte vänta med att ge vännen en kram till tårarna faller, utan krama om så fort man ses. Såvida inte vännen uttryckligen undanber sig allt detta.

Att själv ha genomgått jobbiga saker kan förstås hjälpa en att sätta sig in i andras situation. Men oavsett hur många tuffa situationer man genomgår är det omöjligt att helt sätta sig in i en annan människas upplevelser. Jag tror att man måste våga visa medkänsla i handling även då man känner sig osäker på hur ens handlingar kommer tas emot. Tystnad och ickehandling är hemskt om man känner sig ensammast i världen och inte vet hur man ska klara dagen.

Trots att det är svårt att veta hur jag ska handla och det ibland känns som om jag gör fel saker, så fortsätter jag att jobba på att förbättra mig, att våga göra ännu mer. Att inte bara sträcka ut handen, utan också ta tag i den som behöver någon att hålla i handen.

Jag är själv lyckligt lottad som har just detta, vänner som tar tag i min hand när jag behöver det. Glädje- och tacksamhetskänslan det ger mig hjälper mig att försöka göra detsamma till dem som behöver det.

Spring i trappor och stuvade makaroner

Vardagen är över mig. Jag har jobbat en och en halv vecka och det känns som om det var flera månader sedan jag hade semester. Missförstå mig inte; jag hade en fantastisk semester (den senare av de två perioderna i alla fall) och jag älskar både mitt jobb och min vardag med barnen. Men vardagssnurren startade i ett rasande tempo, så rasande att semesterminnena bleknade som på ett gammalt pappersfoto. Jag gillar visserligen tempo, men jag hade gärna varit kvar i sommarlunkskänslan ett tag till. Jag har lovat mig själv att försöka hålla mitt prat- och gångtempo nere – i alla fall några veckor till. Det går sådär. Senast idag sa en kollega att hon kände sig stressad av att gå före mig nerför trappan, eftersom jag alltid går så fort. Och då gick jag inte speciellt fort, jämfört med vad jag brukar göra.

Den långsamma, ljuvliga sommarmaten har bytts ut till ugnspannkaka och stuvade makaroner. Snabbt. Vardag. Det är omöjligt att hålla nere matlagningstempot när barn ska iväg på aktiviteter och tvätt ska hängas. Att lova att hålla tempot i hushållsarbetet nere tänker jag inte ens försöka. Dels skulle det inte gå att få ihop vardagen då, dels vill jag få tvätt och städning överstökade så jag kan göra annat. Jag har ju lovat mig själv att göra mer av de saker jag mår bra av. Som att skriva. Det har jag faktiskt gjort en del sedan vardagen kom över mig. Orden har kommit till mig på ett sätt som de inte gjort på ett tag. När jag tömmer diskmaskinen, när jag kör bil, när jag står i duschen. En del skriver jag i jobbet, en del i ett skrivhäfte for my eyes only, en del hamnar här på bloggen. Det är det strukturerade skrivandet som jag har svårt att få igång. Det som måste bli en del av vardagen för att bli av.

Är det ett snabbare tempo vid spisen och tvättmaskinen som krävs? Är det rentav färdigmat och en utökning av barnens garderob som behövs? Jag vet inte. To be continued, I guess.

Åldersglädje

Man ska vara glad över att bli äldre. Alternativet, att inte få fortsätta alls, är ju inte lika kul (vad vi vet i alla fall). Trots det, tycker i alla fall jag, att det vissa dagar är lite jobbigt att upptäcka nya rynkor som påminner om att jag blir äldre.

Men idag har jag känt motsatsen: vad det är härligt att jag blir äldre! Jag har till och med känt denna sköna känsla två gånger idag – lucky me.

På min årliga kontroll av ögon och syn, påpekade jag att det nog är dags. Min optiker har i flera år stuckit den pyttepyttelilla texten framför näsan på mig, men jag har klarat att läsa de allra minsta bokstäverna utan problem. Jag har blivit lite besviken – det finns så många snygga bågar, men jag har inte haft skäl att skaffa nya. Men nu kan jag gå loss bland bågarna, med gott samvete. Inget shoppande för shoppandets skull, jag BEHÖVER ju detta. Åh, så härligt att bli äldre och kunna skylla en ny look på biologi, inte åldersnoja eller shoppinghets.

Bara kort efter besöket hos optikern fick jag uppleva åldersglädje igen. Jag lunchade med en ung kvinna, som jag aldrig träffat förut. Hon visade sig vara pigg, klok, framåt och mycket trevlig. En bit in i vårt intressanta samtal kände jag att vi skulle kunna ha ett ömsesidigt givande utbyte av tankar och erfarenheter och vips så hade jag frågat den unga kvinnan om hon ville fortsätta träffas som mentor och adept. Hon svarade ja, och för andra gången idag kände jag mig tacksam över min ålder. Tack vare min ålder har jag, förhoppningsvis, erfarenheter att dela med mig av som kan vara nyttiga för en ung kvinna, som just blivit chef. Jag hade inte heller kommit på tanken att ställa frågan om jag inte varit så mycket äldre. Vem som blir mentor åt vem återstår att se. Jag tror att jag har minst lika stort behov av att ta del av en 27-årings tankar som det omvända.

Så imorgon bitti kommer jag vara glad åt rynkorna som möter mig i spegeln. Hoppas jag…