Kameleont eller ljusbärare?

I hela mitt liv har jag känt att jag inte riktigt passar in någonstans. Jag passar in lite i väldigt många olika sammanhang, tillräckligt mycket för att det inte ska märkas för andra. Men jag känner aldrig att jag hör hemma till 100%. Jag mår inte dåligt av att inte passa in; jag trivs bra med de flesta människor jag möter och älskar att vara tillsammans med andra. Tvärtom känns det som om energiflödet mellan mig och människor jag har omkring mig är det som gör mig levande. Just för att jag mår så bra tillsammans med andra kan det ibland kännas lite märkligt att samtidigt ha en stark känsla av att inte höra hemma. Att inte vara en av dem. Det är ju ett grundläggande behov hos oss människor att känna gemenskap med flocken.

När jag var ung var min inre röst, själen eller vad man väljer att kalla det som är det sanna jaget, väldigt stark. Jag visste att jag hade ett kall, men jag fick aldrig grepp om vad det var. Det är svårt att med ord beskriva hur det kändes, det skulle bara låta flummigt. Ett sätt att försöka beskriva känslan är att det kändes som att vara i flow. Om du någon gång har varit det, så vet du hur skönt, vilsamt och samtidigt energigivande det är. Senare ”lärde” jag mig att tysta den rösten. Jag blev så bra på det att jag helt glömde bort hur det kändes att vara nära mitt sanna jag. I många år levde jag utifrån hur mina tankar om världen och min plats i den hade bestämt att det skulle/borde vara. Men så fick själen nog. Enda sättet att få mig att vakna var att låta smärtan sätta sig i min fysiska kropp. Inte ens då släppte jag taget riktigt, jag försökte med yttre hjälpmedel ta bort smärtan. Men så småningom vågade jag släppa taget. Och smärtan i kroppen släppte.

Det är inte så lätt att släppa taget om smärtan. I alla fall var det inte det för mig. Jag säger släppa taget om, för jag tror att i det arbete man måste göra för att utvecklas och bli av med smärta, så har man ett val. Man väljer smärta eller inte smärta. Om man väljer smärta så är det för att det är vad man behöver för att utvecklas. Först när man nått dit man behöver komma kan man välja att släppa smärtan. Det kan ske i det här livet eller i nästa.

Mitt liv har kantats av tuffa utmaningar. Jag tror att man väljer sin livsväg. Mitt val är berg- och dallivet. Jag tränar på att välkomna dalarna, de finns för att jag behöver lära mig något. Jag har själv gjort valet att möta dalarna, därför försöker jag se på dem med tacksamhetens ögon.

Att jag inte riktigt passar in har jag ibland sett som en börda. Jag har trott att det varit en effekt av smärtan jag tillåtit ta fäste i mig, smärtan som kastat ner mig i dalarna. Men nu ser jag det med andra ögon. Det är en gåva att passa in lite på många ställen. Det är kanske meningen att jag ska fungera precis så. Känslan av mitt kall från ungdomen har kommit ifatt mig. Jag förstår det inte än, men känner tillit till att det så småningom kommer att klarna.

Till dess tar jag små, små steg i den riktning som min inre röst leder mig. Inga jättekliv, det är skrämmande nog att ta små myrsteg. Att gå för snabbt fram kan göra att rädslan tar makten. Rädslan lurar hela tiden runt hörnet, redo att ta över och styra bort från den väg man är ämnad att gå. När jag ser tillbaka kan jag se meningen med att vissa människor kom in i mitt liv just när de gjorde. Jag kan se varför vissa saker var tvungna att hända. Och säkert är det massor som jag inte kan se, varken att det hände eller varför. Men de har påverkat min riktning. Jag väljer att känna tillit till att de människor jag behöver kommer in i mitt liv när jag behöver dem, att saker som händer gör det för att hjälpa mig, även om det är tufft.

Jag väljer att se på alla människor som kommer in i mitt liv, och stannar en kort eller lång stund, med kärlek – både de som ger mig glädje och energi och de som tvingar mig att ta tag i jobbiga saker med mig själv och stökar till det. Jag väljer att se både bergen och dalarna jag hamnar på/i med kärlek. Och det är med kärlek jag tar emot och lämnar ifrån mig energin som flödar mellan oss människor och alla andra levande ting.

Han lagar mat åt någon annan än mig nu

Jag har gett upp att slå min egen bea, men ibland glömmer jag det och står där ändå. Med ett försök till sås som håller på att skära sig. Då är han där och räddar den. Och mig från sammanbrott. Peppar mig att försöka igen.

Jag kan öppna kylen och säga: här finns inget att laga middag av, jag måste åka och handla. Han svarar: jo då, jag fixar nå’t av det som finns. En stund senare har han kreerat en måltid som jag inte skulle kommit i närheten av även om jag åkt till affären.

Jag kommer hem på fredagen och är extra fredagstrött. Eftersom jag avskyr hämtpizza är det inte något alternativ. Jag måste laga något. Fast jag inte orkar. Det märker han (min trötthet kanske har tagit sig vissa uttryck) och erbjuder sig att fixa kvällens middag. Jag kan säga att det han bjuder på är ganska långt från hämtpizza.

Men sedan några veckor tillbaka är det inte mig han lagar mat åt. Nu bjuder han kurskompisarna på egen sushi, carnitas, pizza med långjäst deg och burgare av högrevsfärs.

Jag håller på att ta mig igenom första-barnet-flyttar-hemifrån-krisen. För trots att jag inte vill något hellre än att äldste sonen ska göra precis det han drömmer om, även om det betyder att han flyttar 77 mil från mamma, är det en omställning som heter duga att inte ha sonen i samma hus längre. Det där med hans grymma matlagning är förstås bara en del av allt jag saknar. Mest saknar jag hans härliga attityd till livet, till utmaningar, till bekymmer: ”ja, det är jäkligt tufft, men jag fixar det”-attityden.

Tur att jag har två underbara killar kvar hemma. Ingen av dem gör egen bea eller långjäst pizzadeg (än), men de gör en massa andra fantastiska saker som gör mig glad.

Och jag är glad för äldste sonens kurskompisars skull. Jag vet att de får grymt käk.

Skivandet som läkande kraft

Jag läste idag en intervju i SvD med Malena Ernman och hennes man Svante Thunberg, som tillsammans med sina två döttrar skrivit en bok om klimatkrisen och i boken vävt in familjens kris. Malena och Svante säger i intervjun att ”skrivandet har haft en terapeutisk funktion för dem alla”, för var och en och tillsammans i familjen. En bok kan både vara en terapiform för den som skriver och en kanal för ett viktigt budskap, i det här fallet om en kris som rör oss alla.

Att skriva kan verkligen vara en form av smärtlindrande aktivitet. Eller till och med terapi. Till skillnad från andra ångestdämpande handlingar är den heller inte skadlig. Missbruk av sex eller alkohol till exempel, kan tillfälligt lindra psykisk smärta och ångest, men ger ingen bot på längre sikt. (Lite lagom konsumtion av de båda, med självrespekten intakt, kan dock vara underbart läkande.) Tvärtom kan man få nya problem på halsen.

Jag har på senaste tiden varit lite låg på grund av privatlivets jenkadans. För att inte hamna i källaren måste jag anstränga mig rätt rejält. Göra saker. Det som hjälper mig är en blandning av stillhet och ro, fysisk aktivitet och gemenskap med andra. Yogan ger mig ro, träningen dämpar deppkänslorna. Det som ger mig mest glädje är körsången. Och det som verkligen får mig att vara helt i nuet är skrivandet. Men skrivandet funkar också ångestdämpande och läkande.

När jag skriver hamnar jag i flow. Bara här och nu existerar. Det spelar faktiskt ingen roll vilken typ av text jag skriver, till och med en årsredovisningstext kan få mig i skönt flow. Så fantastiskt det är att jag har det jobb jag har! Just nu har jag förmånen att få skriva lite mer kreativa texter, vilket ger snäppet skönare flow än en text om företagets riskhantering, det måste jag erkänna. I fredags vaknade jag tidigt av mig själv med huvudet fullt av ord. Det vara bara att gå upp och sätta mig vid datorn. Det spelade ingen roll att orden, som blev en sammanhängande text där i den tidiga morgontimmen, var jobbrelaterade. Jag fick en underbar stund av gott flow och total närvaro. Och kanske hade skrivstunden en viss läkande effekt. När jag kom till jobbet en stund senare var jag i alla fall sprudlande glad.

En text kan vara högst personlig och kanske berätta en historia som få kan känna igen sig i, men ändå skapa starka känslor av samhörighet och igenkänning. Malena och Svante och döttrarna Greta och Beata skriver om krisen i den egna familjen. Säkerligen en högst personlig berättelse. Utan att ha läst boken kan jag ana att många läsare kommer att känna igen sig och kanske få styrka att ta sig igenom egna kriser. Terapi och budskapsbärare i ett. Visst är det fantastiskt med böcker?