Jag läste idag en intervju i SvD med Malena Ernman och hennes man Svante Thunberg, som tillsammans med sina två döttrar skrivit en bok om klimatkrisen och i boken vävt in familjens kris. Malena och Svante säger i intervjun att ”skrivandet har haft en terapeutisk funktion för dem alla”, för var och en och tillsammans i familjen. En bok kan både vara en terapiform för den som skriver och en kanal för ett viktigt budskap, i det här fallet om en kris som rör oss alla.
Att skriva kan verkligen vara en form av smärtlindrande aktivitet. Eller till och med terapi. Till skillnad från andra ångestdämpande handlingar är den heller inte skadlig. Missbruk av sex eller alkohol till exempel, kan tillfälligt lindra psykisk smärta och ångest, men ger ingen bot på längre sikt. (Lite lagom konsumtion av de båda, med självrespekten intakt, kan dock vara underbart läkande.) Tvärtom kan man få nya problem på halsen.
Jag har på senaste tiden varit lite låg på grund av privatlivets jenkadans. För att inte hamna i källaren måste jag anstränga mig rätt rejält. Göra saker. Det som hjälper mig är en blandning av stillhet och ro, fysisk aktivitet och gemenskap med andra. Yogan ger mig ro, träningen dämpar deppkänslorna. Det som ger mig mest glädje är körsången. Och det som verkligen får mig att vara helt i nuet är skrivandet. Men skrivandet funkar också ångestdämpande och läkande.
När jag skriver hamnar jag i flow. Bara här och nu existerar. Det spelar faktiskt ingen roll vilken typ av text jag skriver, till och med en årsredovisningstext kan få mig i skönt flow. Så fantastiskt det är att jag har det jobb jag har! Just nu har jag förmånen att få skriva lite mer kreativa texter, vilket ger snäppet skönare flow än en text om företagets riskhantering, det måste jag erkänna. I fredags vaknade jag tidigt av mig själv med huvudet fullt av ord. Det vara bara att gå upp och sätta mig vid datorn. Det spelade ingen roll att orden, som blev en sammanhängande text där i den tidiga morgontimmen, var jobbrelaterade. Jag fick en underbar stund av gott flow och total närvaro. Och kanske hade skrivstunden en viss läkande effekt. När jag kom till jobbet en stund senare var jag i alla fall sprudlande glad.
En text kan vara högst personlig och kanske berätta en historia som få kan känna igen sig i, men ändå skapa starka känslor av samhörighet och igenkänning. Malena och Svante och döttrarna Greta och Beata skriver om krisen i den egna familjen. Säkerligen en högst personlig berättelse. Utan att ha läst boken kan jag ana att många läsare kommer att känna igen sig och kanske få styrka att ta sig igenom egna kriser. Terapi och budskapsbärare i ett. Visst är det fantastiskt med böcker?