Jag har gett upp att slå min egen bea, men ibland glömmer jag det och står där ändå. Med ett försök till sås som håller på att skära sig. Då är han där och räddar den. Och mig från sammanbrott. Peppar mig att försöka igen.
Jag kan öppna kylen och säga: här finns inget att laga middag av, jag måste åka och handla. Han svarar: jo då, jag fixar nå’t av det som finns. En stund senare har han kreerat en måltid som jag inte skulle kommit i närheten av även om jag åkt till affären.
Jag kommer hem på fredagen och är extra fredagstrött. Eftersom jag avskyr hämtpizza är det inte något alternativ. Jag måste laga något. Fast jag inte orkar. Det märker han (min trötthet kanske har tagit sig vissa uttryck) och erbjuder sig att fixa kvällens middag. Jag kan säga att det han bjuder på är ganska långt från hämtpizza.
Men sedan några veckor tillbaka är det inte mig han lagar mat åt. Nu bjuder han kurskompisarna på egen sushi, carnitas, pizza med långjäst deg och burgare av högrevsfärs.
Jag håller på att ta mig igenom första-barnet-flyttar-hemifrån-krisen. För trots att jag inte vill något hellre än att äldste sonen ska göra precis det han drömmer om, även om det betyder att han flyttar 77 mil från mamma, är det en omställning som heter duga att inte ha sonen i samma hus längre. Det där med hans grymma matlagning är förstås bara en del av allt jag saknar. Mest saknar jag hans härliga attityd till livet, till utmaningar, till bekymmer: ”ja, det är jäkligt tufft, men jag fixar det”-attityden.
Tur att jag har två underbara killar kvar hemma. Ingen av dem gör egen bea eller långjäst pizzadeg (än), men de gör en massa andra fantastiska saker som gör mig glad.
Och jag är glad för äldste sonens kurskompisars skull. Jag vet att de får grymt käk.