I hela mitt liv har jag känt att jag inte riktigt passar in någonstans. Jag passar in lite i väldigt många olika sammanhang, tillräckligt mycket för att det inte ska märkas för andra. Men jag känner aldrig att jag hör hemma till 100%. Jag mår inte dåligt av att inte passa in; jag trivs bra med de flesta människor jag möter och älskar att vara tillsammans med andra. Tvärtom känns det som om energiflödet mellan mig och människor jag har omkring mig är det som gör mig levande. Just för att jag mår så bra tillsammans med andra kan det ibland kännas lite märkligt att samtidigt ha en stark känsla av att inte höra hemma. Att inte vara en av dem. Det är ju ett grundläggande behov hos oss människor att känna gemenskap med flocken.
När jag var ung var min inre röst, själen eller vad man väljer att kalla det som är det sanna jaget, väldigt stark. Jag visste att jag hade ett kall, men jag fick aldrig grepp om vad det var. Det är svårt att med ord beskriva hur det kändes, det skulle bara låta flummigt. Ett sätt att försöka beskriva känslan är att det kändes som att vara i flow. Om du någon gång har varit det, så vet du hur skönt, vilsamt och samtidigt energigivande det är. Senare ”lärde” jag mig att tysta den rösten. Jag blev så bra på det att jag helt glömde bort hur det kändes att vara nära mitt sanna jag. I många år levde jag utifrån hur mina tankar om världen och min plats i den hade bestämt att det skulle/borde vara. Men så fick själen nog. Enda sättet att få mig att vakna var att låta smärtan sätta sig i min fysiska kropp. Inte ens då släppte jag taget riktigt, jag försökte med yttre hjälpmedel ta bort smärtan. Men så småningom vågade jag släppa taget. Och smärtan i kroppen släppte.
Det är inte så lätt att släppa taget om smärtan. I alla fall var det inte det för mig. Jag säger släppa taget om, för jag tror att i det arbete man måste göra för att utvecklas och bli av med smärta, så har man ett val. Man väljer smärta eller inte smärta. Om man väljer smärta så är det för att det är vad man behöver för att utvecklas. Först när man nått dit man behöver komma kan man välja att släppa smärtan. Det kan ske i det här livet eller i nästa.
Mitt liv har kantats av tuffa utmaningar. Jag tror att man väljer sin livsväg. Mitt val är berg- och dallivet. Jag tränar på att välkomna dalarna, de finns för att jag behöver lära mig något. Jag har själv gjort valet att möta dalarna, därför försöker jag se på dem med tacksamhetens ögon.
Att jag inte riktigt passar in har jag ibland sett som en börda. Jag har trott att det varit en effekt av smärtan jag tillåtit ta fäste i mig, smärtan som kastat ner mig i dalarna. Men nu ser jag det med andra ögon. Det är en gåva att passa in lite på många ställen. Det är kanske meningen att jag ska fungera precis så. Känslan av mitt kall från ungdomen har kommit ifatt mig. Jag förstår det inte än, men känner tillit till att det så småningom kommer att klarna.
Till dess tar jag små, små steg i den riktning som min inre röst leder mig. Inga jättekliv, det är skrämmande nog att ta små myrsteg. Att gå för snabbt fram kan göra att rädslan tar makten. Rädslan lurar hela tiden runt hörnet, redo att ta över och styra bort från den väg man är ämnad att gå. När jag ser tillbaka kan jag se meningen med att vissa människor kom in i mitt liv just när de gjorde. Jag kan se varför vissa saker var tvungna att hända. Och säkert är det massor som jag inte kan se, varken att det hände eller varför. Men de har påverkat min riktning. Jag väljer att känna tillit till att de människor jag behöver kommer in i mitt liv när jag behöver dem, att saker som händer gör det för att hjälpa mig, även om det är tufft.
Jag väljer att se på alla människor som kommer in i mitt liv, och stannar en kort eller lång stund, med kärlek – både de som ger mig glädje och energi och de som tvingar mig att ta tag i jobbiga saker med mig själv och stökar till det. Jag väljer att se både bergen och dalarna jag hamnar på/i med kärlek. Och det är med kärlek jag tar emot och lämnar ifrån mig energin som flödar mellan oss människor och alla andra levande ting.