Publicerat

Gaming och nudlar

Planen var en hel gamingdag (en dag börjar när tonåringen vaknar runt ett), men ska-bara-mamman fick inte ner rumpan i soffan förrän vid femtiden. Men sen satt den där. Hela kvällen. Med avbrott för att laga nudlar. (Nej, vi värmde inte färdiga fattig-student-nudlar, det tyckte vi alla var lite väl extremt – vi gjorde egen nudelrätt from scratch.) Den otränade mamman hade vin i glaset när hon borde haft Red Bull; halv tolv orkade hon inte mer utan fick erkänna sig besegrad av sömntunga ögonlock. Tonåringen visade stor förståelse med orden ”vi kanske ska avsluta nu och gå och lägga oss?”, trots att det var en ovanligt tidig avslutning för honom. Until next time, Lara.

Publicerat

Kärlek vid första ögonkastet. Eller tjugosjunde.

Två gånger i livet har jag träffat en människa, som jag redan efter bara en kort stunds samtal, kände en stor samhörighet med och direkt blev vänskapligt förälskad i. (Vad menar jag med vänskapligt förälskad? Det ska du snart få veta.) Den ena gången var för 27 år sedan, då jag på en föreläsning mötte S, och direkt föll för hennes värme, lugn och absoluta äkthet. Hon är fortfarande lika varm, lugn och äkta och en av de personer som jag är mest tacksam över att ha mött i livet. Den andra gången var för två månader sedan, då jag mötte K som jag stämt blindträff med på ett kafé. Efter en underbar eftermiddag med fantastiska samtal hade jag fallit pladask för denna varma, modiga, glada och sanna kvinna. Jag var förundrad och tacksam över att våra vägar korsats (kanske inte jätteförundrad; jag är ju övertygad om att det finns en kraft som ser till att vi möter de människor vi behöver, just när vi behöver dem) och full av starka, varma, härliga kärlekskänslor.

Vad menar jag då med vänskapligt förälskad? Jag tycker om att använda ordet förälskelse även när det gäller vänskap, för det är ett ord som får en att känna. Förälskelse är en stark känsla som de flesta kan relatera till, även om man inte upplevt känslan själv. Vi pratar så mycket om förälskelse och kärlek till en partner – att hitta och ha en partner är för många det som livet går ut på. Men det finns så många andra kärlekar som kan hjälpa en att fylla livet med mening. Kärleken till en vän till exempel. En sådan kärlek kan vara minst lika stark som den till en partner, även om den är helt annorlunda. Att hitta någon som blir ens vän, att ha denna i sitt liv i kanske många år, är något av det mest fantastiska vi kan uppleva. Det är så lätt att ta vänner för givna, att låta annat gå före tid med vännerna (ja, jag har själv gått i den fällan), att tro att de alltid ska finnas kvar utan att jag anstränger mig och visar kärlek och uppskattning. Att få möjligheten att uppleva en stark vänskaplig kärlek är en gåva som man ska ta hand om och vårda djupt. Så tack S och K för att jag fått uppleva starka, känslofyllda första möten. Tack S för att du fortfarande är kvar. K, jag hoppas du vill stanna kvar länge.

Jag har många fler fantastiska vänner i mitt liv – med en del av dem var första mötet starkt, även om det inte var blixt från himlen som med S och K, med andra har vänskapen vuxit fram under längre tid. Jag är tacksam över dem alla och jobbar på att bli bättre på att ta hand om och vårda mina vänskaper. För de är alla viktiga, oavsett om det var kärlek vid första eller tjugosjunde ögonkastet.

Publicerat

Kallbrand

Jag brukar inte tänka på att jag fått en kronisk diagnos och jag känner mig inte sjuk. Trots att jag dagligen blir påmind genom mina symtom. De gånger jag tänker på diagnosen är det mest med tacksamhet. Tacksamhet över att jag har den mindre allvarliga formen (ur ett överlevnadsperspektiv) av sjukdomen.

Det finns två varianter av systemisk skleros. Båda angriper framförallt huden och matstrupen. Den ena varianten, den begränsade, brukar inte angripa andra inre organ (men det kan hända, då oftast lungorna). Den andra däremot, som kallas diffus, angriper även inre, livsviktiga organ och kan i värsta fall leda till döden. (Norskan Gunhild Stordalen, som är gift med hotellmagnaten Petter Stordalen, har diagnosen diffus systemisk skleros. Hon har bland annat berättat om sjukdomen i Skavlan.) I princip alla lider av Raynauds syndrom: kapillärerna i fingrarna krampar om man utsätts för minsta kyla och förhindrar blodflödet till fingrarna, vilket gör dem vita/blå. Det finns inget att göra mot detta, annat än att undvika att utsätta sig för kyla.

Den senaste veckan har jag haft mer problem med mina händer än vanligt. Det är fortfarande milt ute, så med bra vantar är det inget problem när jag är utomhus. Däremot har jag problem inomhus, om det inte är riktigt varmt. Det hjälper en del med varma kläder, men inte helt. Jag skulle behöva tumvantar inomhus om det är lite svalt, och det är lite svårt att använda händerna till någonting med tumvantar. Av någon anledning har händerna på sistone varit extra kalla, och jag har vissa dagar inte fått upp värmen förrän jag kommit hem på kvällen och ställt mig i en varm dusch eller satt mig framför brasan.

När det är som värst brukar jag gömma händerna, eftersom de ser rätt så hemska ut – särskilt när jag är bland personer som inte känner till mina symtom. En kollega sa häromdagen att det ser ut som kallbrand när fingrarna är så där blå. Känns som jag vill skona andra från att behöva se kallbrandshänder…

Men som en annan kollega sa till mig en dag förra veckan, när det var som värst: “man får klaga ibland!” Så nu har jag gjort det, även i skrift. Jag håller mina kalla tummar och hoppas att förra veckan var en tillfällig svacka och att det inte blir värre. Och återgår till att tänka tacksamhetstankar –  de är mycket trevligare!

(Bilden i inlägget visar en lindrig dag; vill inte skrämmas med en ”kallbrandsbild”.)