När är man redo att vara i en relation igen?

Jag ser vännen som sliter med relationen till sina vuxna barn efter skilsmässan från deras mamma och starten av en ny relation, som gick så fort att barnen inte riktigt hängde med. Väninnan vars exmans starka kontrollbehov, som påverkade hela hennes liv, fortfarande hämmar henne att våga gå in i en ny relation. Vännen vars exfrus psykiska ohälsa, anledningen till skilsmässan, fortfarande påverkar och till viss del begränsar vännens liv. När är man redo att gå in i något nytt efter en avslutad relation, som kanske fortfarande inverkar på ens liv på något sätt?

Under livets gång samlar vi på oss ett livsbagage, både härliga och besvärliga erfarenheter. Det kan vara upplevelser från tidigare relationer som har satt spår i oss – spår som kan ställa till problem i nya relationer. När vi går in i en ny relation vill vi bara känna den där härliga himmelrikskänslan. Så när vi påminns om gamla sår känner vi oss obekväma och blir kanske rädda. Ska jag behöva uppleva det här jobbiga igen? Det har jag ju försökt lägga bakom mig. Om man har levt ett tag har man samlat på sig en del dåliga upplevelser, kanske till och med djupa sår som bara hunnit få en tunn skorpa som lätt spricker när något kommer mot såret. Vi måste lära oss att acceptera såren och inte bli så rädda om skorpan spricker. Sår kan läka igen! I en ny relation kan sår spricka upp, men om det är en sund relation där tillit råder och din partner är tillåtande och klarar av att hantera sår som spricker upp utan att själv bryta ihop, kan du få hjälp att läka dina sår på nytt.

När är man redo att gå in i en ny relation? Måste man älska sig själv i alla lägen, stå helt stadigt i alla situationer för att älska någon annan och vara en bra partner? Jag tror inte det. Du måste alltid ta ansvar för ditt eget välmående, det går inte att lämpa över på någon annan. Men du kan få hjälp att läka genom en annan människa. Det viktiga är att du förstår att du måste ta fullt ansvar för ditt eget liv och att du har bestämt dig för att göra det. Det är bra om du kommit en bit på väg med ditt eget välmående och vet hur du vill leva ditt liv, men du behöver inte vara ända framme för att kunna vara en bra partner till någon. Och du måste känna att du orkar och vill göra ditt bästa för att finnas som stöd för den andra, när den behöver det. När du känner detta, då är du redo. Till dess, var din egen bästa vän och partner – det är den bästa livsinvestering du kan göra.

Tacksamheten över vardagligheter

Häromdagen läste jag en intervju med en man som varit svårt sjuk och vårdats på intensiven i flera veckor. I intervjun sa han: ”När jag låg på sjukhuset var det ingenting jag hellre ville än att ha vardagsproblem igen. Har man det så vet man att man mår bra.” Det är så spot on! I svåra kriser stannar världen och man kan nästan inte minnas hur det känns att bli irriterad över att barnen jämt ställer skorna och slänger skolväskan precis innanför ytterdörren, över kollegan som alltid kommer försent till möten, över att partnern aldrig fäller ner toaringen och aldrig kommer ihåg att handla hem det man bett om.

Facebook brukar ju påminna om inlägg man gjort för flera år sedan. När jag nyligen såg ett av mina inlägg från tiden innan kaos inträdde i mitt liv, hajade jag till och tänkte: Herregud, hade jag inget viktigare att säga än att mina rhododendron blommar fint nu! Men det är ju så det är när man har det ganska bra: man pratar om vardagliga saker. Vardagliga bra saker och vardagliga mindre bra saker.

När man har det jobbigt finns det inget hellre man vill än att komma tillbaka till den lugna vardagen, då en kris definieras som att spilla kaffe på skjortan innan ett viktigt jobbmöte eller att få magsjuka när man ska på en kul fest. Den dagen man gör det där lite banala inlägget om vad man åt till middag, att man dricker öl någonstans eller just har avverkat ett pass på gymmet, då har man det rätt bra. Nästa gång Facebook påminner mig om ett inlägg från time before chaos ska jag dela det. Och vara tacksam över att mitt Facebookflöde återigen kan fyllas av vardagsglädje och vardagsbekymmer.

My honey’s gone

Femte sjukdagen och jag är fortfarande störtförkyld, hostig, frusen och jättetrött. Jag är urless på ingefärste och honungen är snart slut. Min jobbmejl svämmar över och jag kommer få jobba 24/7 nästa vecka för att komma i kapp. Dessutom snöar det (jag tänker inte skotta uppfarten; kör fram och tillbaka några gånger med bilen istället).

Så. Nu har jag klagat klart. Ha en underbar helg, du som läser!