Jag kan inte sluta le

Jag är så otroligt glad för min nya kör, Nyköping Gospel Group. Vilken lycka det är att få uttrycka sin glädje, tacksamhet och kärlek genom att sjunga! Dessutom har jag hamnat i ett underbart gäng av varma och kärleksfulla människor, där jag känner mig så välkommen. Just nu förbereder vi oss för att göra mässan Take me to the cross av Evelina Gard/Magnus Ahlgren, en gång i Nyköping och en gång i Finspång. Kören har gjort den förut, men för mig är allt nytt. Mycket text och många toner som ska repas in. Men så härligt det är! Jag låter musiken strömma ut på hög volym i huset och sjunger med. Jag sjunger vid matbordet och förklarar för barnen att det inte går att låta bli. ”Stäng av musiken då mamma, så kanske det går att låta bli”, säger minstingen kärleksfullt, men när jag inte gör det nynnar han istället med och diggar med hela kroppen. Det är så det är med gospel; det går inte att låta bli att nynna med, att vara still eller att sluta le.

Efter år av en hel del sorger och bekymmer är mitt liv på väg in i en ny fas av lugn, tacksamhet och mycket kärlek. Tro och tillit har burit mig genom alla besvärligheter. Det här bibelordet, som jag fastnade för under min konfirmationstid, känns mer aktuellt än någonsin: ”Jag vet väl vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens, till att ge er en framtid och ett hopp.” (Jeremia 29:11) Oavsett vad du tror på, en gud, andlighet eller om du är ateist, är du en del av världsalltet, samma kärlek, samma liv. Njut av din tid på jorden. Hitta ditt sätt att uttrycka glädje och tacksamhet och att finna tröst när du behöver. Ge kärlek till dem du möter. Livet blir så mycket bättre då. Och kom gärna och lyssna på Nyköping Gospel Group. Tror du inte på det vi sjunger, hitta din egen tolkning. Jag garanterar dig oavsett en stunds musikglädje.

Jag har nått botten – igen

I början av den här veckan hade jag samlat på mig sju sjukdagar sedan mitten av januari. Det är mycket mer än jag brukar ha på ett helt år. I slutet av veckan har saldot ökat till tio! Helt otroligt, men jag däckade igen i onsdags, den här gången i feber och halsont från helvetet. Återigen har jag nått botten av burken. Det går alltid åt mycket honung i det här huset – både barnen och jag älskar honung – men aldrig har jag nått botten så fort. Dessutom två gånger på mindre än en månad. Som tur är har jag en fantastisk 17-åring, som med värme har pysslat om mig och dessutom tagit hand om sin lillebror. Tack underbara Adam! Och idag skiner solen och jag är mycket piggare. Det är bara att köpa en ny burk honung och hoppas att det dröjer ett tag till jag ser botten.