Publicerat

När hinder tvingar oss till omvägar

Sonen och jag sitter i vår självvalda isolering. (Ung som han är, sitt hjärtfel till trots, är han förstås mindre bekymrad än jag.) Vi ägnar oss åt våra passioner, var och en på sitt håll. Sonen sätter ihop legobitar till skalenliga, verklighetstrogna modeller och gör inlägg (som följs av flera hundra). Jag sätter samman ord till någon typ av texter och lägger ut på min blogg (som läses av ett ytterst fåtal). Då och då strålar vi samman för att utbyta galna idéer om hur man skulle kunna minska de negativa effekterna av det onda virusets vilda framfart. Gårdagen var för tusen år sedan och morgondagen kan vi inte längre föreställa oss. Vi är i nuet – just nu kan vi inte vara i något annat även om vi försökte – och tillbringar tiden med det vi brinner för, det som gör oss glada. Det vi drömmer om.

En kris kan plötsligt och oväntat sätta stopp för det som fick en att gå upp på morgonen. Gårdagens drömmar blir bleka och irrelevanta. Kanske måste nya drömmar formuleras när krisen är över – en kris leder ju ofta till att man tvingas omdefiniera hela sin tillvaro – men de måste finnas där, drömmarna.  Som förstås ser helt olika ut beroende på erfarenhet, omständigheter, personlighet, vad man upplevt och så vidare.

Jag läser om hur collegestudenter i USA festar tillsammans för att fira vårlovet, trots förbudet mot folksamlingar. ”Får jag corona så får jag corona. Det kommer inte att hindra mig från att festa.” Man kan höra den unge studentens ton av trots. Den 21-åriga tjejen som tycker åtgärderna är ”för drastiska”: ”Det här förstör verkligen mitt spring break!” Jag kan se hennes upprörda ansikte framför mig. Jag minns hur det var, hur en enda missad fredagskväll på stan var en katastrof värre än döden för mitt 16-åriga jag. Nu vet jag att det finns ett liv efter en missad fest, men jag har också förlorat ungdomens oförställda tro på att allt är möjligt och att det inte finns någonting, allra minst ett elakt virus, som kan stoppa mig från att göra precis det jag vill i livet. 

Jag tänker på våra äldre, som inte alls verkar oroliga över att bli sjuka. Varför vägrar de att hålla sig från affärer och barnbarn? Varför följer de inte råden? De är ju inga odödliga tonåringar. Kanske ligger svaret i deras livserfarenhet. De har upplevt motgångar, de har fått tänka om, välja en ny väg och de har tagit sig igenom svårigheterna. Kanske med stora förluster av olika slag, men med livet i behåll. Ett härjande virus är bara ännu ett hinder som tvingar till en annan väg. Inget som stoppar dem att leva. Jag är precis som många lite arg över äldres tonåriga trots. Varför kan de inte bara låta bli sociala kontakter ett tag, lyfta blicken och se att de genom sin vägran att stanna hemma kan bidra till en vårdkollaps? Men jag kan ändå inte låta bli att se trotset som ett tecken på människans obändiga tro på liv och drömmar, på lusten att leva och kämpa in i det sista.

Unga människors känsla av odödlighet, deras övertygelse om att allt är möjligt. Äldre människors erfarenhet av att man klarar mer än man tror, deras tillförsikt om att även detta elände kommer passera, om än med förluster. Nu måste vi begränsa livet för dessa båda grupper. Hur hjälper vi unga att hålla drömmarna vid liv? Hur kan vi se till att äldres förvissning om att vi överlever också detta gjuter mod i oss yngre?

Sonens projekt är mycket mer storslagna än mina. Han får fler nya följare per dag än jag någonsin haft läsare. Jag hejar ivrigt på och minns mina egna drömmar då, när en missad utekväll kändes som jordens undergång. Glädjen i att ha stora drömmar. Styrkan som kommer av tron att man kan göra allt man vill. Och det blir bedövande tydligt vilken viktig uppgift jag har i detta absurda kaos. 

Jag öppnar Instagram och dubbelklickar på sonens senaste inlägg.

Publicerat

Jag säger som påven: krama barnen!

Det är den sämsta uppmaning man kan ge i dessa tider. Om man tar den ur sin kontext. Men i sitt sammanhang är den tänkvärd och vacker. Uppmaningen från påven gäller att ta vara på tiden i isolering och komma ihåg att krama barnen. 

Att leva isolerat är inte helt lätt när vi är vana vid att gå eller åka vart vi vill, när som helst, med vem vi vill. Isolering i hemmet och stängda gränser har inte direkt funnits i våra tankar. Nu är det verklighet, hur otänkbart det än kändes för bara några veckor sedan. 

Nu ska vi minska våra sociala kontakter, helt undvika att träffa människor som riskerar att bli extra sjuka, sitta långt ifrån varandra på bussen (om vi ens åker buss) och har vi arbeten som vi kan utföra hemifrån ska vi inte vara på jobbet. Vi kan inte resa till andra länder, för vi är inte välkomna någonstans. Vi skickar våra mindre barn till skolan och vi vuxna sitter antingen själva vid jobbdatorn hemma eller åker till ett jobb som måste utföras på plats, kanske under extra tuffa omständigheter och med risk att själv bli smittad. För att sedan isolera oss hemma så mycket det bara går. Då är det lätt att fastna i ett negativt mönster. Att paralyserat stirra på en nyhetsrapportering som uppdateras lika ofta som man blinkar, och som för varje blinkning får en att må sämre. Eller fastna i mörka tankar: Hur länge ska jag behöva stå ut hemma utan att träffa vänner, gå på bio, gå på krogen? Hur länge ska jag orka pressen på jobbet? När kan jag hälsa på min gamla mamma igen? Har jag jobbet kvar nästa vecka eller har företaget där jag jobbar gått i konkurs?

Det är en märklig tid. Frågor som man för mindre än en månad sedan inte för sitt liv skulle kunna formulera ska man nu försöka hitta svar på. Jag är så trött på kvällarna efter att på dagarna behövt ta ställning till saker som jag, trots min livliga fantasi, aldrig trodde skulle kunna hända. Och jag har ändå, än så länge, ingen besvärlig situation. Jag bor i en inte så folktät småstad och jag jobbar inte i vården. Jag är inte politiker och jag är inte någon expert som måste uttala mig på dagliga presskonferenser och sedan bli utskälld i sociala medier. Jag lider med alla som sliter för att vi ska få vård, mat och mediciner i våra butiker, rena skolor och arbetsplatser, undervisning på ett helt nytt sätt. Alla som oroar sig för om de har jobbet kvar om en vecka. De som inte kan hälsa på dödssjuka familjemedlemmar på sjukhuset, eftersom det är besöksförbud. 

Det vi människor skulle behöva mest av allt nu – social gemenskap och kramar – ska vi inte ägna oss åt. I alla fall inte i någon större omfattning. För egen del har jag valt att dra ner på mina sociala kontakter till ett minimum för att försöka undvika att bli smittad. Allt för att, så långt det är möjligt, skydda sonen som tillhör en riskgrupp. Jag träffar inte min älskade, som i sitt jobb träffar många människor och därmed utsätts för smittorisk. Jag träffar inte son nummer två, då han varit utomlands och kan ha blivit smittad. Minstingen är just nu frisk, men kan vara en potentiell smittorisk eftersom barn verkar kunna vara symtomfria även om de är smittade. Så här gör jag idag, men det går förstås inte att leva så i flera månader. Då hamnar jag nog på psykakuten.

Vad gör jag för att inte tänka på allt jag inte kan göra, det som var självklart för bara en vecka sedan? Vad gör jag för att stilla min oro? Jag tänker på påvens uppmaning. Att ta vara på tiden i isolering: jag får ett avbrott av lugn i en annars hektisk tillvaro. Att krama mina barn: jag kan inte krama alla fysiskt, för jag har inte alla här, men jag kan visa dem omtanke på andra sätt. Ge dem digitala kramar. 

Vi har alla en viktig roll i det här coronadramat. En del är förstås att stanna hemma om vi är sjuka. En annan är att ta till oss påvens ord. Att göra något positivt av isoleringen. Att påminna oss om att ofta och mycket krama dem vi lever med. Att mildra barnens oro över det okända och kanske skrämmande. Att visa omtanke om dem vi inte kan krama irl. 

Varma, virtuella kramar till dig!