I min lokaltidning SN går Inger Frimanssons senaste roman En yxa åt Alice som följetong i sommar. Jag började följa den (trots att jag egentligen inte gillar följetonger; jag kommer ha avbrott i min prenumeration delvis under semestern och missa en massa avsnitt) och fastnade direkt. Underbar dialog, som den här mellan de två unga flickorna Alice och Evelina. Ja, så nu måste jag förstås skaffa boken så jag kan läsa klart under semestern. Som för övrigt börjar om tre dagar. SÅ skönt!
   ”Mamma heter Angela. Det betyder ängel, vet du det? Hon mÃ¥lar tavlor. Hon har faktiskt till och med ett eget galleri i Gamla stan. Du fattar, va? Galleri. Där folk fÃ¥r visa upp sina tavlor, ja, konstnärer alltsÃ¥. Fina tavlor som de har gjort. Fast en del är bara skit. Det brukar pappa säga. Mamma gillar inte när han säger sÃ¥, hon tycker att han är von oben.”
   ”Von oben? Är det dum eller?”
   ”Typ.”
   ”SÃ¥ han är dum dÃ¥, din pappa?”
   Evelina rodnade.
   ”Nä. Han är bankdirektör.”
   Det var sådana svar som fick Alice att skratta på riktigt. Evelina skruvade generat på sig. Hon försökte skratta hon också, men förstod nog inte riktigt vad det var som var så roligt.
   ”Han heter Johannes, min pappa”, la hon till i ett nervöst försök att hitta fotfästet.
   ”Som han i Bibeln alltsÃ¥?”
   ”Va?”
   ”Han som de högg av huvudet pÃ¥ och la upp pÃ¥ ett fat. Hans huvud alltsÃ¥. Det har ni väl läst om i skolan?”
   ”Jag vet inte.”