Livet är svart och vitt. Ibland grått, ibland rosa. Och allt däremellan. 

Den här underliga sommaren börjar lida mot sitt slut. Den har varit ovanligt varm och torr, vilket uppskattats av många, särskilt av mig som jämt fryser om händerna. Men värmen och torkan har också ställt till med problem: bränder och kris för lantbrukarna. En sådan sommar vädermässigt har jag aldrig upplevt. Jag kan inte låta bli att undra om det är ett nytt fenomen eller en sällanhändelse. För vår planets skull hoppas jag på det sistnämnda.

För mig har sommaren varit underlig på fler sätt. Den har varit hemsk och fantastisk på samma gång. Jag har upplevt både starka känslor av rädsla och obehag och varma känslor av lycka och tacksamhet. Obehaget hade jag gärna varit utan, särskilt som jag fortfarande lider av det. Det påverkar mitt liv genom att det begränsar min ork och mina möjligheter till att göra de förändringar jag vill göra. Mitt i allt kan jag ändå känna en tacksamhet över det jag upplevt. Negativa händelser är jobbiga, men om man orkar ha rätt inställning kan de leda till utveckling och nya vägar. Min sommar har varit den jobbigaste på länge men samtidigt den skönaste på länge: jag har haft så många underbara dagar med min familj – dagar som gett mig enorm glädje och fyllt mig med tacksamhet. Dels med min mamma, som jag hjälpt lämna sitt hus där hon bott i över 40 år, med allt vad det inneburit av gamla minnen i skrymslen och vrår, dels med mina fina killar och min exman, som jag tillbringat härliga sol-, bad- och matdagar med, i Sverige och utomlands (exmannen fick dock inte följa med till Kreta).

Det här med att känna tacksamhet. Vilken fantastisk väg till lycka och lugn. Jag har, trots bekymmer, oro och rädsla, känt så mycket tacksamhet den här sommaren. Jag önskar jag kunde avslöja det magiska receptet, att jag kunde säga hur jag gjort för att känna så. Men jag har ingen aning. Kanske är det lugnet efter stormen som gjort det. Kanske är det summan av mina erfarenheter hittills. Kanske är det någon eller några särskilda människor vars vägar korsats med min den här sommaren. Kanske är det den kärlek jag känner för min familj och som jag får tillbaka från dem jag älskar högst – inklusive mig själv.

Jag vill så gärna vara kvar i tacksamhetskänslan och lugnet. Inför höstens alla utmaningar (ja, de är många, både i privatlivet och på jobbet) försöker jag nu få till en struktur för att hinna göra allt som får mig att må bra. Jag längtar efter att komma ut i löparspåret och till gymmet igen efter tre månaders ofrivillig träningspaus. Jag ska återuppta mina yogapass. Jag söker nya musikaliska utmaningar. Jag måste skapa utrymme för att skriva. Så mycket jag vill göra. Jag hoppas så att tröttheten jag kände i våras inte berodde på min sjukdom, utan var tillfällig.

Trots att jag älskar sommarens lata dagar och lugna lunk längtar jag efter att komma tillbaka till vardagen och jobbet. Jag längtar efter allt spännande som kommer hända i höst, efter mina fina kollegor och de underbara vänner jag inte träffat på ett tag. Jag är nyfiken på de nya människor jag kommer möta och de redan bekanta som jag kommer se på med nya ögon.

Tacksam över livets alla färger.