Vissa dagar suger det att leva ensam. Särskilt de där dagarna då jag är extra glad. Eller lite nedstämd. De dagar när det bubblar i hela min kropp av livsglädje och galna idéer. Eller när jag haft en kass dag på jobbet. Om jag träffat en fantastisk person som inspirerat mig och jag bara måste berätta om. Eller när jag behövt stå ut med trista, tråkiga människor som kanske både är självgoda och utan självinsikt. Eller bara behöver bli kramad. Länge. Hårt. Då är det jävligt trist att inte ha den där speciella personen intill. Den som är speciell för mig. Som tycker jag är speciell.
De dagarna suger.
Det är surt. Men det finns nån därute för dig, så ta för dig!
<3