Publicerat

På jakt efter Cyndaquils

Det är så galet grått och trist ute, solen verkar ha slocknat. Man har ingen större lust att gå ut. Vad sjutton skulle kunna få mig ut på en långpromenad en sån här dag? Jo, en Pokémon Go Community Day. Vad gör man inte för att få hänga med sina älsklingskillar?

Så idag har jag knallat runt i vår lilla stad och fångat Cyndaquils, som var den Pokémon som var fokus på dagens event. Att fånga Pokémons är ganska värdelöst för mina händer. Fick mota in killarna på ett café i halvlek för att värma mig. Men hann inte avsluta min cappuccino förrän det var dags att skynda ut, för att inte missa battle raiden i Teaterparken. Med lite hjälp lyckades jag fånga den legendariska bossen Giratina, som vi tillsammans med ett gäng andra Pokémonjagande nyköpingsbor, hade besegrat i raiden.

Det var två nöjda och hungriga grabbar som, tillsammans med en nedkyld mamma, klev in på Taco Bar efter att ha knatat runt i en mil stirrandes på en mobilskärm.

Som sagt, vad gör man inte för att få mysa med sina älsklingsgrabbar?

 

 

Publicerat

Ja, jag har börjat med tumvantar redan

Saker man inte kan göra med tumvantar:

  • låsa/låsa upp dörr
  • knäppa knappar/stänga dragkedjan på jackan
  • betala p-avgift
  • messa
  • ta upp något ur handväskan
  • slå portkod
  • plocka upp något litet man tappat på marken

Vilket betyder att man måste ta av dem om man ska göra något av ovanstående. Vilket för mig innebär att mina fingrar blir blå i princip direkt. Och trots att jag snabbt tar på mig vantarna igen efter att jag gjort det jag ska, blir fingrarna inte varma. Inte förrän jag kommer in i ordentlig värme, får fingrarna sin normala färg igen. Efter en stund, vill säga. Är det konstigt att jag älskar klimat där det är minst 25 grader varmt jämt?

Publicerat

Sprid det vackra i dig

Ibland händer saker som får marken under en att skälva till lite. Ibland ganska mycket.

Vad som är omtumlande är väldigt olika för olika personer. Det beror på hur man är som person, vilka stöttande personer man har i sin närhet, vad man upplevt tidigare i livet. Något som får den ena att deppa ihop totalt får den andra att rycka på axlarna. Det som får någon att fullkomligt tappa fotfästet, får en annan att se nya möjligheter. Det som får en person att undra hur den ska klara att ta sig upp på morgonen, får den som tagit sig igenom en rad svårigheter att på sin höjd bli lite bekymrad.

Vi är ofta snabba att döma, snabba att hitta förklaringar till andras reaktioner och beteenden. Men vi vet så lite om varandra. Vi har ofta ingen aning om vad som ligger bakom ett stelt leende, ett svalt bemötande, en sur kommentar. Kanske är det en händelse som skulle få dig att inte komma upp på morgonen? Men den du möter har kravlat sig upp ur sängen, sköljt ansiktet i kallt vatten och bestämt sig för att möta världen trots eländet. Ett stelt leende är nästintill oöverstigligt att få fram, men så mycket bättre än det ansiktsuttryck personen egentligen skulle vilja visa. En sur kommentar hundra gånger bättre än de hemska saker som skulle kunna komma ut ur personens mun.

Vi är alltid ansvariga för vårt beteende och våra handlingar. Oavsett hur mycket elände vi går igenom och hur många jobbiga känslor vi går runt med. Även om vi mår dåligt får vi inte skada dem vi möter, varken fysiskt eller psykiskt. Men vi kan hjälpa varandra genom att inte döma, utan istället visa kärlek. Antingen genom empati eller ännu hellre genom medkänsla, vilket dessutom får positiva effekter för en själv.

Du kan välja att bemöta en sur kommentar med en ännu surare kommentar. Eller med ett vänligt leende och en varm blick. Det kan vara du som kommer med den sura kommentaren nästa gång. Efter en tung morgon, då du inte trodde du skulle orka upp över huvud taget. Hur vill du då bli bemött?