Publicerat

Att skapa sitt eget drama

Efter en sommar av drama utanför min kontroll skapar jag nu mitt eget drama. Eller, drama kan man inte riktigt säga att det är. Visserligen rullar det på i 190 just nu, men det är mera formel 1-bana än berg- och dalbana. Tack och lov. Tänk om det kan få vara så ett tag, att jag får välja själv när det ska bli åka av i backar och dalar. Tempo på platt mark är en annan sak – det går fort men man ser vägen framför sig.

Jag har kommit igång med mycket av vad jag föresatt mig. Nya musikaliska utmaningar genom att byta kör: efter 24 år i samma kör har jag tagit steget till en mindre kör som gör musik i en annan genre än jag är van vid. Jag har tagit mig till gymmet efter en lååååång paus. Och jag har återupptagit min yogaträning.

Återstår att komma ut i löparspåret och att ta tag i skrivandet. Det första är ganska lätt, bara att göra en ny spotifylista med uptempolåtar och jag är hemma. Inget som drar mig mer ut i spåret än en riktigt bra låtlista. Och så var det det där med att få till det strukturerade skrivandet. Bloggen är ett sätt. Men jag har ju idéer om annat också. Just nu finns de bara i mitt huvud. Men det är när man ska få ner idéerna i ord på datorn som det visar sig om de håller. Och det är när man sitter där och låter orden komma ut utan att tänka som nya idéer uppstår. Som kanske är mycket bättre än de som fanns i huvudet. Eller sämre. Men då är det bara att börja om! En fantastisk hobby (om man ser till att utöva den): att från ett blankt, vitt blad skapa ett svart myller som, i bästa fall, kan betyda något för någon.

Stycket om vad jag inte lyckats med är längre än det om vad jag faktiskt klarat av. Typiskt mig. Men jag tränar på att vara nöjd. Jag är nöjd med vad jag gjort.

Gott så. Sat nam.

Publicerat

Våga krama om

Jag har flera vänner och nära, kära som har det jobbigt just nu. Vissa pratar jag så gott som dagligen med, en del har jag tät kontakt med på andra sätt och några hör jag av mig alltför sällan till. Det är så svårt att veta på vilket sätt jag kan hjälpa eller vara ett stöd. De tröstande eller peppande orden känns ofta så platta. Jag försöker tänka på hur jag skulle vilja ha stöd om jag var i samma situation. Men vännen jag försöker stötta kan ju behöva något helt annat.

Att fråga hur man kan hjälpa är ett sätt, men ibland är det svårt att svara på hur man vill bli bemött eller hjälpt när man är mitt i krisen. Orden ”jag finns här om du behöver mig, hör av dig om du vill prata eller träffas” känns som de mest platta jag kan säga. Ändå slinker de ur mig ibland. Den som mår dåligt kan ha svårt att göra just det, höra av sig när det känns som tyngst. Jag tror att om man verkligen vill visa att man finns där för sin vän, så måste man visa det i handling. Inte vänta till vännen ringer, utan själv föreslå en träff. Inte erbjuda sig att åka och handla mat, utan komma hem till vännen med en matkasse. Inte vänta med att ge vännen en kram till tårarna faller, utan krama om så fort man ses. Såvida inte vännen uttryckligen undanber sig allt detta.

Att själv ha genomgått jobbiga saker kan förstås hjälpa en att sätta sig in i andras situation. Men oavsett hur många tuffa situationer man genomgår är det omöjligt att helt sätta sig in i en annan människas upplevelser. Jag tror att man måste våga visa medkänsla i handling även då man känner sig osäker på hur ens handlingar kommer tas emot. Tystnad och ickehandling är hemskt om man känner sig ensammast i världen och inte vet hur man ska klara dagen.

Trots att det är svårt att veta hur jag ska handla och det ibland känns som om jag gör fel saker, så fortsätter jag att jobba på att förbättra mig, att våga göra ännu mer. Att inte bara sträcka ut handen, utan också ta tag i den som behöver någon att hålla i handen.

Jag är själv lyckligt lottad som har just detta, vänner som tar tag i min hand när jag behöver det. Glädje- och tacksamhetskänslan det ger mig hjälper mig att försöka göra detsamma till dem som behöver det.

Publicerat

Spring i trappor och stuvade makaroner

Vardagen är över mig. Jag har jobbat en och en halv vecka och det känns som om det var flera månader sedan jag hade semester. Missförstå mig inte; jag hade en fantastisk semester (den senare av de två perioderna i alla fall) och jag älskar både mitt jobb och min vardag med barnen. Men vardagssnurren startade i ett rasande tempo, så rasande att semesterminnena bleknade som på ett gammalt pappersfoto. Jag gillar visserligen tempo, men jag hade gärna varit kvar i sommarlunkskänslan ett tag till. Jag har lovat mig själv att försöka hålla mitt prat- och gångtempo nere – i alla fall några veckor till. Det går sådär. Senast idag sa en kollega att hon kände sig stressad av att gå före mig nerför trappan, eftersom jag alltid går så fort. Och då gick jag inte speciellt fort, jämfört med vad jag brukar göra.

Den långsamma, ljuvliga sommarmaten har bytts ut till ugnspannkaka och stuvade makaroner. Snabbt. Vardag. Det är omöjligt att hålla nere matlagningstempot när barn ska iväg på aktiviteter och tvätt ska hängas. Att lova att hålla tempot i hushållsarbetet nere tänker jag inte ens försöka. Dels skulle det inte gå att få ihop vardagen då, dels vill jag få tvätt och städning överstökade så jag kan göra annat. Jag har ju lovat mig själv att göra mer av de saker jag mår bra av. Som att skriva. Det har jag faktiskt gjort en del sedan vardagen kom över mig. Orden har kommit till mig på ett sätt som de inte gjort på ett tag. När jag tömmer diskmaskinen, när jag kör bil, när jag står i duschen. En del skriver jag i jobbet, en del i ett skrivhäfte for my eyes only, en del hamnar här på bloggen. Det är det strukturerade skrivandet som jag har svårt att få igång. Det som måste bli en del av vardagen för att bli av.

Är det ett snabbare tempo vid spisen och tvättmaskinen som krävs? Är det rentav färdigmat och en utökning av barnens garderob som behövs? Jag vet inte. To be continued, I guess.