Chef, kollega, fru, kompis – men mest mamma

lus

Jag stod i kön till lunchrestaurangen med en kollega när samtalet kom. Kollegan hann beställa men inte jag. Jag gled ur kön medan jag pratade och genast kom ett helt gäng och hamnade före mig i kön. Min snälla kollega beställde till mig också (och betalade med, så nu är jag skyldig en lunch) medan jag, troligen med ett chockartat ansiktsuttryck, drog mig avsides.

Förskolefrökens glada röst i örat: ”Hej, det är T på Lastbilen. Noah verkar ha fått löss!” T är alltid superglad, inget konstigt med det, men budskapet den här gången var allt annat än lustigt. Trots att jag är trebarnsmamma har jag aldrig varit med om huvudlöss. Märkligt, kan tyckas, men sant. Så jag antar att det måste hända någon gång. Och den gången blir så klart när mannen är bortrest och schemat är fulltecknat.

Ingen förskola vill ha kvar ett barn med huvudöss längre än nödvändigt. Men lunch måste väl också en mamma få i sig? Jag kastade i mig salladen som min snälla kollega köpt åt mig, medan jag beklagade min situation för samma snällt lyssnande kollega. Sedan for jag in på närmaste apotek, haffade en expedit och bad henne välja ut det mest effektiva avlusningsmedlet. Jag tog den största förpackningen, så det säkert skulle räcka till alla barnen och mig själv. Här ska behandlas, oavsett löss eller inte, var min enda tanke. Trots att expediten flera gånger sa att man inte ska behandla med avlusningsmedel, bara kamma, om man inte hittar levande löss.

Femåringen var lika nöjd över att bli hämtad tidigt som hans kompisar var avundsjuka för att han fick gå hem tidigt. Jag var inte lika nöjd, eftersom jag hade tid på polisstationen femton minuter senare för att fixa idkort till mellansonen, som dessförinnan skulle hämtas på skolan. Tack och lov är Nyköping en liten stad, så man hinner ta sig runt OCH parkera på några få minuter. Inne på polisstationen kliade femåringen sig konstant i huvudet och jag såg mig generat omkring och hoppades att ingen tittade. I bilen på väg hem såg mellansonen en lus i huvudet på sin lillebror. Jag tryckte hårdare på gaspedalen.

Luskollen visade att båda killarna hade levande löss. Jag påbörjade genast lusbehandlingen. Behandlade även mig själv, trots att jag inte hittade några löss i mitt eget hår (och trots expeditens avrådan). En stund senare kom äldste sonen hem, trött och hungrig efter en jobbig dag i skolan. Jag kastade mig över honom. Luskollen visade att också han hade löss. Tryckte in sonen i badrummet och genomförde behandling nummer fyra.

Nu sitter jag i resterna av eftermiddagens lusbehandlingar med tvättstugegolvet proppfullt av tvätt, ett badrum att skura (avlusningsmedel gör klinkerplattor snorhala, kan jag berätta) och fyra sängar att bädda rent i. Hinner bara påbörja röjningsarbetet innan det är dags för matlagning, skjutsande till musikskolan, föräldramöte och nattning.

Men imorgon är en ny dag. Då ska jag bjuda min kollega på lunch. Kanske får jag vara bara kollega en stund och äta min lunch i lugn och ro.

En underbar kärlekshistoria

image

Läste just ut den här underbara boken. En jättefin berättelse om en kärlek som vägrade dö, trots att de älskande levde åtskilda under största delen av sina liv. Den utspelar sig i Burma och ger ett skönt perspektiv på vårt hetsiga västerländska liv, där det som räknas är yttre framgång och flest saker när man dör. Jag sörjer så att boken är slut. Vilken bok ska jag börja på nu som kan matcha mitt sinnestillstånd?

25 ord i tryck

Efter att jag i en hel vecka dagligen tvingat ner fötterna i ett par såna här

image

är det extra underbart att komma hem och hitta ett nytt nummer av Skriva i den överfulla brevlådan. Sjunker ner i älsklingsfåtöljen med en kopp te. Börjar bläddra och ser till min förvåning, och glädje, att jag är en av vinnarna i förra numrets omgång av tävlingen En bild – en början. Uppgiften är att skriva inledningen till en historia, med max 25 ord, baserat på en bild. Kul att se sina ord i tryck!

imageimage

image