”Varför just jag, mamma?”
Frågan är lika svår varje gång den kommer. För vad ska jag svara?
Ja, varför just du, älskling? Det har jag frågat mig så många gånger. När jag sett dig fjättrad vid respirator och femtioelva medicinslangar. När jag sett dig helt utslagen av en vanlig magsjuka. När jag sett dina blåa läppar, som jag visste betydde en syremättnad på under 85%. När jag sett dig hopplöst sist med kompisarna långt före. När jag sett dig bli helt utmattad efter en vanlig skoldag. Men jag har också sett hur glad du blivit när du klarat av något: när du lärde dig gå vid två och ett halvt års ålder, när du konstruerat något i ditt huvud och sedan byggt det och fått det att funka, när du sparat ihop till din första gitarr, när du slog till en bearnaise som smakade bättre än pappas. Och det trots allt du varit med om. Eller kanske tack vare.
Igår pratade jag med en vän som jag inte pratat med på länge. En vän som tvingats gå igenom saker som ingen skulle behöva gå igenom. Hennes liv har tagit en annan vändning än den hon drömt om och tänkt sig. Varför just hon? Hon sa det inte rent ut, men så klart har hon ställt den frågan någon gång under allt det jobbiga. Jag undrar också, varför just hon?
Kanske är det så att svårigheterna väljer oss. Eller så är det vi som väljer svårigheterna. Det finns de som tror att vi återföds gång på gång och att vi själva väljer till vilket liv vi ska återfödas. Om vi väljer ett liv fullt med bekymmer och elände är det för att vi behöver lära oss något. En provocerande tanke, för vem väljer att födas till extrem fattigdom, våld och förnedring? Även om syftet är att man ska lära sig något. Men om det är så att alla själva valt sitt liv betyder det att vi inte ska gå runt och tycka synd om andra. Däremot ska vi förstås vara så bra medmänniskor som det bara går och visa respekt för och omtanke om varandra. Det är en teori, eller kanske överlevnadsstrategi, bland många. Jag vet inte om jag köper just det resonemanget.
Ibland, när jag känner mig stark, tycker jag att det där med att svårigheterna väljer oss nog är en bra förklaring. Men lika ofta ser jag bara meningslöshet med att människor i värld tvingas uppleva så mycket elände. Det hade varit skönt att ha en teori att hålla fast vid. Något jag kunde säga att jag trodde på. Som gjorde det enklare att svara på frågan: Varför just jag?
Nu blir mitt svar: ”Jag vet inte, älskling. Men kanske är det för att du klarar av det. Du kämpar varje dag med svårigheter de flesta inte ens kan föreställa sig och är ändå en av de gladaste personer jag känner. Kanske är det för att du ska visa oss andra att det går. Att man klarar mer än man tror.”
Ibland tror jag på vad jag säger. Ibland inte. Men en sak vet jag: jag måste säga orden som ger hopp, inte hopplöshet. Kanske är det min läxa i det här livet.
