Jag tillbringade en stund i sängen med eSvD i morse. Läste ett par artiklar som berörde mig och satte igÃ¥ng mina tankar. När jag en stund senare stod i köket och rörde ihop en sconesdeg började jag, som sÃ¥ ofta, formulera meningar i mitt huvud. Men idag fick jag ett nästan fysiskt pÃ¥tagligt behov av att gÃ¥ till datorn och skriva ner dem. Det gjorde jag dock inte; duktiga Charlotte bakade först ut sconesen och röjde undan i köket. Men faktiskt satte jag mig en stund vid datorn medan scones stod i ugnen, ett stort framsteg för att vara jag. Sedan plingade äggklockan – scones var klara och det var dags att äta frukost med familjen. Skrivandet sattes pÃ¥ hold. Till nästa tillfälle jag kan sno Ã¥t mig lite tid vid tangentbordet. Och fÃ¥ ner de där formuleringarna som förhoppningsvis finns kvar i huvudet.
IgÃ¥r fick jag, av en person som vet att jag skriver (eller vill skriva), frÃ¥gan ”Hur gÃ¥r det med skrivandet?” En enkel frÃ¥ga (personen som frÃ¥gade tyckte kanske inte alls att det var en märkvärdig frÃ¥ga), men den betydde mycket för mig. NÃ¥gon ser den delen av mig och ställer till och med en frÃ¥ga om den! Det hjälper mig att se skrivandet som nÃ¥got viktigt, som nÃ¥got som det är ok att lägga tid pÃ¥. Tack B för att du ställde frÃ¥gan!
Varför vill man skriva en bok egentligen? För mig handlar det om att det skulle vara roligt att se om jag överhuvudtaget klarar av att slutföra ett skrivprojekt. Om jag har disciplinen, tÃ¥lamodet och orken. Och en idé som hÃ¥ller, förstÃ¥s. Att jag rent sprÃ¥kligt klarar att skriva har jag ingen tvekan om. Men det viktigaste är att jag hittar tillbaka till skrivandet. Jag mÃ¥r nämligen väldigt bra av att skriva. Om det sedan blir en bok, ja, det vore förstÃ¥s fantastiskt. Jag har alltid älskat att skriva, frÃ¥n skolans uppsatser (visst var ämnena inte alltid sÃ¥ spännande, men det var ändÃ¥ kul att skriva den där uppsatsen) till universitetets. Under tonÃ¥ren var skrivandet mitt sätt att hantera alla känslor som bubblade i kroppen. Men sedan slutade jag skriva. När jobb, familj och hem tog all min tid i ansprÃ¥k. Inte ens dÃ¥ jag hade behövt skrivandet som mest – när jag fick mitt hjärtebarn och hela min tillvaro ställdes pÃ¥ ända – skrev jag nÃ¥gonting. Och sÃ¥ har det fortsatt. Jag har överhuvudtaget inte tagit hand om mina egna behov, ja, inte ens känt efter, varken när jag genomgÃ¥tt svÃ¥righeter eller när livet varit ljust och glatt. SÃ¥ dumt, kan tyckas. När jag nu tagit upp skrivandet igen känns det som om jag har börjat hitta tillbaka till den jag var innan jag lät alla mÃ¥sten ta över. Och nu känns det plötsligt sÃ¥ viktigt att fÃ¥ ner de där formuleringar som snurrar i huvudet. Att skapa utrymme för smÃ¥ skrivstunder i vardagen. Att hitta tillbaka till det uttryckssätt som är det mest självklara för mig – att skriva.
Min blogg är ett sätt att tvinga mig att regelbundet skriva lite grand och påminna mig om min dröm. Att mina inlägg är som en fjärt i cyberspace spelar mindre roll. Kanske finns det någon som tycker det är givande att läsa, kanske inte. Men jag har i alla fall fått på pränt, digital sådan, några av de formuleringar jag har när jag knådar en sconesdeg.
