Sedan någon gång före jul förra året finns en kvinna i mitt huvud. Jag vet att hon heter Weronica. Hon är lite jobbig; hon bråkar och stökar med mig och vill att jag lyssnar på henne. Hon dyker upp då och då för att jag inte ska glömma att hon finns. Jag har inte vetat vad jag ska göra med henne. Förrän nu.
Jag hade satt ett mål för mitt skrivande det här året. Sedan jag satte upp det har mina yttre förutsättningar förändrats och jag tror inte längre att mitt ursprungliga mål är realistiskt. Om det ska vara någon mening med att ens sätta upp ett mål måste det vara möjligt att uppnå målet, om än med en stor ansträngning. Därför har jag reviderat mitt mål. Jag har anpassat det till mitt liv som det ser ut nu. Det är fortfarande ett tufft mål som kräver beslutsamhet och disciplin. Och det känns lika roligt som mitt tidigare mål.
När jag satte upp mitt nya mål blev det plötsligt självklart vad jag ska göra med Weronica. Hon är en del av målet.
