Jag tycker att årets julkalender är riktigt rolig. Dessutom manar den till eftertanke. Varför denna hets efter morgondagen? En hets som gör att vi inte har tid att vara med våra nära och kära. Och farmodern som levt i det förgångna, så underbart när hon sakta vaknar till liv och upptäcker att det finns ett nu.
På Hedenhös tid var man tvungen att hålla ihop, hålla sams och samarbeta. Jag har svårt att tänka mig att det fanns utrymme för tjafs om vems tur det var att göra det ena eller det andra. Eller tjat på den som inte gjorde det den skulle. Ja, antagligen fanns det ingen anledning till tjat; det fanns nog inte utrymme för att smita undan eller ligga på latsidan. Då blev man utan mat eller själv uppäten.
Idag har vi i den ekonomiskt välmående delen av världen det så bra att vi varken behöver tänka på att stå utan mat eller bli uppätna. Vi står på högsta steget i Maslows behovstrappa, vi har nått toppen. Vi har möjlighet att tillfredsställa våra grundläggande behov och kan koncentrera oss på självförverkligande. Men står vi verkligen stadigt på de lägre trappstegen, de som enligt teorin handlar om kärlek, gemenskap och uppskattning? Vi jagar ihjäl oss dagarna i ända för att ha råd att konsumera så mycket som möjligt. Vi späckar våra scheman med jobb, träning, shopping, egentid (kolla in dagens avsnitt där Knota får egentid) medan våra barn tillbringar mer av sin vakna tid i förskola och fritids än med familjen och våra gamla lever isolerade i en helt egen värld. Hur mycket tid och engagemang lägger vi på kärlek, gemenskap och uppskattning med dem som står oss närmast?
Ingen vill tillbaka till Hedenhöstiden, det är säkert. Men kanske finns det ett och annat litet sagogryn att hämta från den tiden. Jag tänker i alla fall njuta av den stundande ledigheten med familjen. Jag ska krypa ner under björnfällen med hela min familj och inte fundera på vems tur det är att hämta nästa chokladpralin.
