Life is short. Buy the shoes.

Det här är ju ingen modeblogg, men ett och annat inlägg om kläder kan väl få slinka igenom. Jag är så lycklig över mitt senaste skoinköp! (Jag är en addicted shoe lover, så help me God.) Alldeles före jul köpte jag mina första Dr Martens. Varför väntade jag så länge? I just love them! Jag köpte modellen Laura, en lite nättare modell.

Jag ville ha en känga som funkar både till jeansen på fritiden och till dräktkjolen på jobbet. Och det gör den här. Självklart snygg till alla jeans, men också läcker till dräkt och klänning. Det är heller inget minus att den är den skönaste skon ever.

 

Män man inte ska bli kär i

En vän berättade om sin kärlek till en gift man. Kärleken var ömsesidig, men han hade valt att stanna i sitt äktenskap. Min väns dröm om en gemensam framtid var över. Så sorgligt. För alla. För min vän förstås, som hade hoppats. Men också för mannen och frun, som uppenbarligen inte har det fantastiska äktenskap som de antagligen önskar.

Vissa säger att man ska strunta i kravlistor och vara öppen för någon som kanske faller helt utanför den ram man satt upp, när man söker en partner. Ja, urvalet blir ju definitivt större. Och jag tror att man kan hitta oanat fin kärlek om man kastar kravlistan och vågar öppna sitt sinne. Men vägen dit kan sannerligen vara skumpig!

Jag har ett antal väninnor som befinner sig i samma situation som jag, det vill säga har separerat från ett långt förhållande och gärna vill, kanske inte just nu men så småningom, leva i en kärleksrelation igen. Det ser lite annorlunda ut på partnermarknaden när man är runt 50 jämfört med när man var runt 25, har jag och mina väninnor krasst konstaterat. Där finns varannanveckaspappor, exgifta som ligger i bitter fejd med sin exfru och män som blivit avsevärt mer gubbiga än vi har blivit tantiga. Men sådana saker går att hantera eller ha överseende med om allt annat stämmer. Däremot finns det några omständigheter som nästan garanterat ger trubbel. Här är min lista över män som man bör akta sig för att bli kär i:

  • Män som är så desperata att hitta någon så de pratar om att synka barnveckor redan på första dejten.
  • Män som dejtar flera kvinnor samtidigt, utan att tala om det.
  • Män med trasiga själar som behöver en terapeut mer än en partner.
  • Gifta män som gärna har en affär vid sidan om men som, när det ställs på sin spets, inte vill lämna sin trygga tillvaro med frun, även om äktenskapet lämnar en del övrigt att önska (Så klart, för vem går in i en otrohetsaffär om man lever i en underbar relation?).

(Den sista punkten behöver du förstås inte bry dig om, om du själv är ute efter en affär eller föredrar att vara med en man som aldrig kommer ställa några krav på dig.)

Bakgrundskontrollen bör vara gedigen innan man ger sig hän och kastar sig in i förälskelsebubblan. Som till exempel:

  • Gör kreditkontroll
  • Begär utdrag ur brottsregistret
  • Säkerställ att han inte har missbruksproblem av något slag
  • Be om personbevis eller annat för att säkerställa att han är ogift

Cyniskt? Ja, fruktansvärt! Men sanningen är egentligen den att jag fortfarande tror på den där rosaskimrande kärleken, trots de smällar jag själv och mina väninnor fått. Och jag tänker inte begära utdrag ur brottsregistret om Han dyker upp. Men kanske ett personbevis…

 

En millisekund. Sen kommer käftsmällen.

En millisekund. Sedan kommer käftsmällen. Insikten att idag är allt annorlunda än igår. Du vill bara blunda och somna om. Svepas in i den aningslösa sömnen. Men det går inte. Din kropp vet, den tvingar dig att vara vaken, att vara i det som nu är. Du vill slita klumpen ur magen, koppla bort dig från kroppen som smärtar överallt, från tankarna som snurrar, från vetskapen att inget någonsin blir som förut. Inget av det går att göra. Du är kvar här, i det som är helt annorlunda än igår.

Jag vaknade upp i ett rum jag inte kände igen, i en säng som inte var min, i kläder jag inte visste att jag hade på mig och som borde bytts. Det tog en millisekund. Sedan kom insikten var jag var och varför jag var där. Min man låg bredvid mig. Han sov fortfarande. Var kvar i den lindrande sömnen. Min kropp var så spänd att jag trodde den skulle sprängas och det kändes som jag ville kräkas. Klumpen i magen invaderade hela mig. Jag blundade och försökte fly tillbaka in i sömnen. Men det var förstås omöjligt. Det fanns inget sätt att komma bort från smärtan.

Jag hade just vaknat på ett så kallat patienthotell, där anhöriga till sjuka som vårdades på sjukhus inkvarterades. På barnintensiven på det stora sjukhuset intill låg min fyra dagar gamla son. Han hölls vid liv med hjälp av livsuppehållande mediciner. Det var en vanlig onsdag två veckor före jul. Världen där utanför snurrade på utan avbrott. För mig hade livet stannat.

Det finns ingenting jag hatar mer än käftsmällen, som kommer en millisekund efter att man vaknat från sömnen man till slut lyckats få, i den första fasen av en kris. Jag hatar den, men jag vet också att det så småningom kommer dagar då den där käftsmällen inte längre kommer. Smärtan kommer alltid finnas kvar som ett ärr, men den invaderar inte längre din kropp med fysiska plågor och din själ med mörker. En dag kommer du känna någonting annat millisekunden efter att du vaknat: en smekning på din kind, som ett tecken på att du läkt.