…den här.
[onecomsocialsharing]
Idégenerering, del 2
Idag har jag umgåtts med sjätteklassare större delen av dagen. Fantastiskt roligt! Jag var med under en hel skoldag i min sons klass. Jag har haft matte, engelska, historia och svenska. Svenskalektionen såg jag mest fram emot, eftersom jag skulle prata böcker med klassen.
Jag hade bett svenskaläraren förbereda klassen på mitt besök och be eleverna att fundera på några frågor. Jag ville veta vilka böcker de gillade att läsa, om det var lätt att hitta bra böcker och vad drömboken skulle handla om. Klassen hade jobbat med frågorna i över två lektioner och läraren hade lagt upp det på ett smart sätt, så att hon verkligen fick eleverna att engagera sig och tänka till. Det är nämligen inte bara att kasta ur sig lite frågor till ett gäng 11-12-åringar och få uttömmande svar sådär rätt upp och ner. Det märkte jag idag. Jag ställde frågor och slängde ur mig påståenden om böcker och läsning, men bara ett fåtal elever svarade och mestadels var det samma elever som pratade. Men svenskaläraren, som förstås är bättre på pedagogik än jag, hade gjort ett bra jobb med klassen. En hel hög med post it-lappar med tips på bra böcker hade klassen fått fram. De ska jobba vidare med boktipsen och sammanställa dem på något sätt. Och till mig hade de sammanställt en hel A3 med post it-lappar om drömboken. Jag blev verkligen överväldigad och glad över tjejernas och killarnas engagemang och jobb.
Om jag kommer på en bra story och känner för att skriva den blir det garanterat fler besök i skolan. Det ger så oerhört mycket, ja, det är nog rentav nödvändigt, att vara i den miljö och bland de människor man vill gestalta. Hur livlig fantasi man än har, är det svårt att få med de där små detaljerna, som gör berättelsen trovärdig, om man inte försöker lära känna miljön och människorna.
Idégenereringen fortsätter. Nu med en fin post it-tavla på väggen.
[onecomsocialsharing]
Pep talk
För tillfället har jag extra mycket tid att skriva – bra. Men anledningen är att jag är arbetslös – dÃ¥ligt. Det här är fjärde gÃ¥ngen jag ofrivilligt söker nytt jobb. Jag har haft otur i arbetslivet och antingen hamnat pÃ¥ företag med dÃ¥lig ekonomi eller företag som flyttat frÃ¥n orten eller blivit uppköpta.
Att vara utan jobb och inte kunna säga ”jag pluggar” eller ”jag är mammaledig” är ganska jobbigt. I vÃ¥rt samhälle är jobbet en del av ens identitet, oavsett vad man tycker om det. Märkligt och trÃ¥kigt, tycker jag. För oavsett hur engagerad man är i sitt jobb, och hur viktig roll man har, är ingen pÃ¥ en arbetsplats oersättlig. Däremot är en mamma eller pappa oersättlig. Och en människas personlighet, egenskaper och förmÃ¥gor är oersättliga, eftersom alla människor är unika. Mitt värde som människa är detsamma med eller utan lönearbete.
Tänker jag och försöker peppa mig själv.
[onecomsocialsharing]