Publicerat

PÃ¥ banan igen

2348

Nu är jag pÃ¥ g igen. Jag är fortfarande snuvig och känner mig mer död än levande innan klockan 10, men jag har jobbat tvÃ¥ dagar och ändÃ¥ orkat fixa och dona hemma pÃ¥ kvällarna. Eller nätterna. En nattuggla som jag har extremt svÃ¥rt att gÃ¥ och lägga sig när det är sÃ¥ ljust ute. Visst kan jag känna mig lite trött runt Ã¥tta-nio, när lilleman ska sova, men sedan vaknar jag till liv igen. Och dÃ¥ fÃ¥r jag massor av liv. Hade det inte varit för att jag ska upp och jobba nästa dag skulle jag kunnat hÃ¥lla pÃ¥ flera timmar till. Fixa i trädgÃ¥rden, pyssla inne, läsa, surfa, skriva. Fast det där sista är det som gÃ¥r trögast. Sedan jag började jobba har jag kommit av mig. Men jag försöker att inte döma mig själv för hÃ¥rt. Ett nytt jobb är tröttande, uppslukande – särskilt om det är sÃ¥ roligt att man är superengagerad hela tiden.

SÃ¥ fort jag är helt kry igen ska jag Ã¥teruppta min träning. Den fysiska alltsÃ¥. Och rumpan-pÃ¥-stolen-fingrarna-pÃ¥-tangentbordet-träningen. Fast den senare har jag redan börjat med. Berättar mer i ett senare inlägg. Jag mÃ¥ste se till att det blir mer än ett tillfälligt ryck innan jag säger nÃ¥got…

Publicerat

Nytt mål

image

Sedan någon gång före jul förra året finns en kvinna i mitt huvud. Jag vet att hon heter Weronica. Hon är lite jobbig; hon bråkar och stökar med mig och vill att jag lyssnar på henne. Hon dyker upp då och då för att jag inte ska glömma att hon finns. Jag har inte vetat vad jag ska göra med henne. Förrän nu.

Jag hade satt ett mål för mitt skrivande det här året. Sedan jag satte upp det har mina yttre förutsättningar förändrats och jag tror inte längre att mitt ursprungliga mål är realistiskt. Om det ska vara någon mening med att ens sätta upp ett mål måste det vara möjligt att uppnå målet, om än med en stor ansträngning. Därför har jag reviderat mitt mål. Jag har anpassat det till mitt liv som det ser ut nu. Det är fortfarande ett tufft mål som kräver beslutsamhet och disciplin. Och det känns lika roligt som mitt tidigare mål.

När jag satte upp mitt nya mål blev det plötsligt självklart vad jag ska göra med Weronica. Hon är en del av målet.

 

 

Publicerat

Undrar vad som finns längst ner.

tvätt

Jaha, sÃ¥ är det som vanligt igen dÃ¥. Som en lavin kom allt över mig. Nu minns jag hur det var. Äta, sova, jobba, hämta, lämna, handla, städa, tvätta… Det känns omöjligt att klämma in lite tid i lugn och ro vid datorn i allt detta. Inte ens ett blogginlägg har jag lyckats fÃ¥ till pÃ¥ tvÃ¥ dagar. Jo, jag är jättetacksam över min fina familj och att jag har fÃ¥tt jobb. (Ibland mÃ¥ste jag nypa mig i armen – jag har det ju sÃ¥ bra.) Egentligen kan jag inte begära mer, men sÃ¥ är det ju det där suget i mig att fÃ¥ skriva. Jag mÃ¥r sÃ¥ bra när jag fÃ¥r en liten stund för mig själv vid datorn. Det har nästan blivit ett behov. Kanske som det känns för en inbiten motionär. Människor som tränar mycket och regelbundet brukar säga att de mÃ¥r dÃ¥ligt om de inte fÃ¥r träna. När jag inte skrivit pÃ¥ ett tag blir jag irriterad och ledsen.

Skulle det hjälpa att schemalägga skrivtiden och boka in den i den gemensamma kalendern? Kanske, jag lyckas ju faktiskt komma iväg på körrep varje måndag just därför att det är bestämt i förväg. Men en bokad kväll till betyder att något måste strykas, det är ett som är säkert. Men vad? Just nu känns det hopplöst och det gör mig så frustrerad. Jag har stora delar av min hiskeliga historia i huvudet och den vill komma ut. Vem har någon idé om hur jag ska lyckas?