Kan löpartights ge mer skrivtid?

dator

Jag har inte skrivit pÃ¥ över en vecka, eftersom jag haft uppdrag som inte tillÃ¥tit stillasittande vid datorn. När jag nu sätter mig igen gÃ¥r det otroligt trögt. Det tar längre tid för orden att komma och formuleringarna blir platta och trÃ¥kiga. Att skriva är verkligen som att träna för att uppnÃ¥ en viss idrottslig prestation; man mÃ¥ste ha ett mÃ¥l, sätta upp milstolpar, planera in träning/skrivtid och hÃ¥lla sig till schemat. Och att inte lÃ¥ta nÃ¥got annat eller nÃ¥gon annan komma emellan. Jag inbillar mig att det är lättare att komma ifrÃ¥n om man säger att man tränar inför ett maratonlopp eller Vasaloppet. Alla förstÃ¥r ju att man inte kan ge sig ut pÃ¥ ett sÃ¥dant lopp om man inte har ett antal mil i löp- eller skidspÃ¥ret. Men att välja bort annat och säga ”nej, jag mÃ¥ste skriva” känns inte helt självklart. Kanske sitter det bara i mitt huvud. Det mesta gör ju det, sitter i huvudet. De värsta hindren sätter man ofta upp själv.

Kanske blir det lättare om jag tar mig pÃ¥ löparskorna och tightsen, vinkar hej dÃ¥ till familjen, men istället för att springa ut i skogen stänger jag in mig i arbetsrummet. Vad tycker du, är det ok att ”slösa bort” tiden pÃ¥ nÃ¥got som kanske inte ger ett konkret resultat alls, inte ens en vältränad kropp?

[onecomsocialsharing]

”Nöt pÃ¥ rumpan varje dag!”

Ã¥sa

Ibland kommer orden till mig utan ansträngning, snyggt arrangerade i färdiga formuleringar, när jag håller på med något helt annat än att skriva. Det är en härlig känsla. Jag upprepar orden för mig själv så jag inte glömmer bort dem, till jag får möjlighet att skriva ner dem. Men det här tillståndet hör tyvärr till ovanligheterna. Det vanliga är att jag bara har en vag aning om vad jag ska skriva när jag sätter mig vid tangentbordet. Först när jag verkligen börjar skriva kommer orden.

Att vänta på den gudomliga inspirationen är nog att vänta på Godot. Den kommer sällan. Att få till en bok handlar om att sätta sig vid datorn eller pappret och tvinga sig att skriva, om än bara en mening. Regelbundet. Det var längesedan jag förstod det, ändå har jag inte anammat det. Av lathet, av rädsla för att misslyckas eller bara av oförmåga att prioritera rätt saker, vad vet jag.

Jag träffade författaren Åsa Larsson för några år sedan. Redan då fick jag receptet på hur jag får till en bok. Nu är det dags att börja nöta på rumpan.

[onecomsocialsharing]