Publicerat

På jakt efter Cyndaquils

Det är så galet grått och trist ute, solen verkar ha slocknat. Man har ingen större lust att gå ut. Vad sjutton skulle kunna få mig ut på en långpromenad en sån här dag? Jo, en Pokémon Go Community Day. Vad gör man inte för att få hänga med sina älsklingskillar?

Så idag har jag knallat runt i vår lilla stad och fångat Cyndaquils, som var den Pokémon som var fokus på dagens event. Att fånga Pokémons är ganska värdelöst för mina händer. Fick mota in killarna på ett café i halvlek för att värma mig. Men hann inte avsluta min cappuccino förrän det var dags att skynda ut, för att inte missa battle raiden i Teaterparken. Med lite hjälp lyckades jag fånga den legendariska bossen Giratina, som vi tillsammans med ett gäng andra Pokémonjagande nyköpingsbor, hade besegrat i raiden.

Det var två nöjda och hungriga grabbar som, tillsammans med en nedkyld mamma, klev in på Taco Bar efter att ha knatat runt i en mil stirrandes på en mobilskärm.

Som sagt, vad gör man inte för att få mysa med sina älsklingsgrabbar?

 

 

Publicerat

Passion – annars får det vara

För tre år sedan, när jag hade kommit till insikt om att jag behövde förändra mitt liv, bestämde jag mig för ett ledord. Jag gjorde det på inrådan av en vän, som valt ett ledord när hon gick igenom samma sak som jag. Ledordet skulle ringa in det som är allra viktigast för mig i livet för att jag ska känna mig levande och vara en guidande stjärna i små och stora val i livet. Jag bestämde mig för ordet passion.

Passion handlar för mig om att vara sig själv fullt ut. Att våga chansa, välja att njuta, att tillåta sig att vara. För att kunna göra det måste du veta vad du brinner för. Alla har vi olika saker som får oss att bli engagerade och hängivna. Det som gör mig brinnande passionerad kanske får dig att inte mer än höja på ögonbrynen.

Det kan ta tid att hitta sin passion. Vi tror ofta att yttre omständigheter som ekonomi och vad andra ska tycka är de största hindren. Visst kan det finnas yttre hinder, men de största hindren finns inom dig. All förändring börjar inifrån dig själv. Du måste lära dig att se dina inre hinder och att hantera dem. Då kommer det vara mycket lättare att övervinna yttre problem.

Mitt ledord hjälper mig att fokusera på det jag behöver. Jag läser, skriver, lyssnar på musik, sjunger, yogar, umgås med människor som ger mig energi. När jag till exempel ska välja vad jag ska läsa och vilka jag ska umgås med har jag mitt ledord som guide. Det leder mig till texter, musik, upplevelser och möten fulla av starka känslor. Av alla slag, ska jag säga. Inte bara härliga, utan också smärtsamma känslor. Men de är äkta. Och de får mig att känna mig levande.

När vi hittar vår passion och väljer att leva passionerat blir vi mer oss själva och kan inspirera andra att göra detsamma. På så sätt kan du bidra till världen omkring dig. Du ger inte bara dig själv ett roligare och mer spännande liv, utan du hjälper andra att också få det.

 

Publicerat

Han lagar mat åt någon annan än mig nu

Jag har gett upp att slå min egen bea, men ibland glömmer jag det och står där ändå. Med ett försök till sås som håller på att skära sig. Då är han där och räddar den. Och mig från sammanbrott. Peppar mig att försöka igen.

Jag kan öppna kylen och säga: här finns inget att laga middag av, jag måste åka och handla. Han svarar: jo då, jag fixar nå’t av det som finns. En stund senare har han kreerat en måltid som jag inte skulle kommit i närheten av även om jag åkt till affären.

Jag kommer hem på fredagen och är extra fredagstrött. Eftersom jag avskyr hämtpizza är det inte något alternativ. Jag måste laga något. Fast jag inte orkar. Det märker han (min trötthet kanske har tagit sig vissa uttryck) och erbjuder sig att fixa kvällens middag. Jag kan säga att det han bjuder på är ganska långt från hämtpizza.

Men sedan några veckor tillbaka är det inte mig han lagar mat åt. Nu bjuder han kurskompisarna på egen sushi, carnitas, pizza med långjäst deg och burgare av högrevsfärs.

Jag håller på att ta mig igenom första-barnet-flyttar-hemifrån-krisen. För trots att jag inte vill något hellre än att äldste sonen ska göra precis det han drömmer om, även om det betyder att han flyttar 77 mil från mamma, är det en omställning som heter duga att inte ha sonen i samma hus längre. Det där med hans grymma matlagning är förstås bara en del av allt jag saknar. Mest saknar jag hans härliga attityd till livet, till utmaningar, till bekymmer: ”ja, det är jäkligt tufft, men jag fixar det”-attityden.

Tur att jag har två underbara killar kvar hemma. Ingen av dem gör egen bea eller långjäst pizzadeg (än), men de gör en massa andra fantastiska saker som gör mig glad.

Och jag är glad för äldste sonens kurskompisars skull. Jag vet att de får grymt käk.