Publicerat

Spring i trappor och stuvade makaroner

Vardagen är över mig. Jag har jobbat en och en halv vecka och det känns som om det var flera månader sedan jag hade semester. Missförstå mig inte; jag hade en fantastisk semester (den senare av de två perioderna i alla fall) och jag älskar både mitt jobb och min vardag med barnen. Men vardagssnurren startade i ett rasande tempo, så rasande att semesterminnena bleknade som på ett gammalt pappersfoto. Jag gillar visserligen tempo, men jag hade gärna varit kvar i sommarlunkskänslan ett tag till. Jag har lovat mig själv att försöka hålla mitt prat- och gångtempo nere – i alla fall några veckor till. Det går sådär. Senast idag sa en kollega att hon kände sig stressad av att gå före mig nerför trappan, eftersom jag alltid går så fort. Och då gick jag inte speciellt fort, jämfört med vad jag brukar göra.

Den långsamma, ljuvliga sommarmaten har bytts ut till ugnspannkaka och stuvade makaroner. Snabbt. Vardag. Det är omöjligt att hålla nere matlagningstempot när barn ska iväg på aktiviteter och tvätt ska hängas. Att lova att hålla tempot i hushållsarbetet nere tänker jag inte ens försöka. Dels skulle det inte gå att få ihop vardagen då, dels vill jag få tvätt och städning överstökade så jag kan göra annat. Jag har ju lovat mig själv att göra mer av de saker jag mår bra av. Som att skriva. Det har jag faktiskt gjort en del sedan vardagen kom över mig. Orden har kommit till mig på ett sätt som de inte gjort på ett tag. När jag tömmer diskmaskinen, när jag kör bil, när jag står i duschen. En del skriver jag i jobbet, en del i ett skrivhäfte for my eyes only, en del hamnar här på bloggen. Det är det strukturerade skrivandet som jag har svårt att få igång. Det som måste bli en del av vardagen för att bli av.

Är det ett snabbare tempo vid spisen och tvättmaskinen som krävs? Är det rentav färdigmat och en utökning av barnens garderob som behövs? Jag vet inte. To be continued, I guess.

Publicerat

Livet är svart och vitt. Ibland grått, ibland rosa. Och allt däremellan. 

Den här underliga sommaren börjar lida mot sitt slut. Den har varit ovanligt varm och torr, vilket uppskattats av många, särskilt av mig som jämt fryser om händerna. Men värmen och torkan har också ställt till med problem: bränder och kris för lantbrukarna. En sådan sommar vädermässigt har jag aldrig upplevt. Jag kan inte låta bli att undra om det är ett nytt fenomen eller en sällanhändelse. För vår planets skull hoppas jag på det sistnämnda.

För mig har sommaren varit underlig på fler sätt. Den har varit hemsk och fantastisk på samma gång. Jag har upplevt både starka känslor av rädsla och obehag och varma känslor av lycka och tacksamhet. Obehaget hade jag gärna varit utan, särskilt som jag fortfarande lider av det. Det påverkar mitt liv genom att det begränsar min ork och mina möjligheter till att göra de förändringar jag vill göra. Mitt i allt kan jag ändå känna en tacksamhet över det jag upplevt. Negativa händelser är jobbiga, men om man orkar ha rätt inställning kan de leda till utveckling och nya vägar. Min sommar har varit den jobbigaste på länge men samtidigt den skönaste på länge: jag har haft så många underbara dagar med min familj – dagar som gett mig enorm glädje och fyllt mig med tacksamhet. Dels med min mamma, som jag hjälpt lämna sitt hus där hon bott i över 40 år, med allt vad det inneburit av gamla minnen i skrymslen och vrår, dels med mina fina killar och min exman, som jag tillbringat härliga sol-, bad- och matdagar med, i Sverige och utomlands (exmannen fick dock inte följa med till Kreta).

Det här med att känna tacksamhet. Vilken fantastisk väg till lycka och lugn. Jag har, trots bekymmer, oro och rädsla, känt så mycket tacksamhet den här sommaren. Jag önskar jag kunde avslöja det magiska receptet, att jag kunde säga hur jag gjort för att känna så. Men jag har ingen aning. Kanske är det lugnet efter stormen som gjort det. Kanske är det summan av mina erfarenheter hittills. Kanske är det någon eller några särskilda människor vars vägar korsats med min den här sommaren. Kanske är det den kärlek jag känner för min familj och som jag får tillbaka från dem jag älskar högst – inklusive mig själv.

Jag vill så gärna vara kvar i tacksamhetskänslan och lugnet. Inför höstens alla utmaningar (ja, de är många, både i privatlivet och på jobbet) försöker jag nu få till en struktur för att hinna göra allt som får mig att må bra. Jag längtar efter att komma ut i löparspåret och till gymmet igen efter tre månaders ofrivillig träningspaus. Jag ska återuppta mina yogapass. Jag söker nya musikaliska utmaningar. Jag måste skapa utrymme för att skriva. Så mycket jag vill göra. Jag hoppas så att tröttheten jag kände i våras inte berodde på min sjukdom, utan var tillfällig.

Trots att jag älskar sommarens lata dagar och lugna lunk längtar jag efter att komma tillbaka till vardagen och jobbet. Jag längtar efter allt spännande som kommer hända i höst, efter mina fina kollegor och de underbara vänner jag inte träffat på ett tag. Jag är nyfiken på de nya människor jag kommer möta och de redan bekanta som jag kommer se på med nya ögon.

Tacksam över livets alla färger.

 

Publicerat

Chef, kollega, fru, kompis – men mest mamma

lus

Jag stod i kön till lunchrestaurangen med en kollega när samtalet kom. Kollegan hann beställa men inte jag. Jag gled ur kön medan jag pratade och genast kom ett helt gäng och hamnade före mig i kön. Min snälla kollega beställde till mig också (och betalade med, så nu är jag skyldig en lunch) medan jag, troligen med ett chockartat ansiktsuttryck, drog mig avsides.

Förskolefrökens glada röst i örat: ”Hej, det är T på Lastbilen. Noah verkar ha fått löss!” T är alltid superglad, inget konstigt med det, men budskapet den här gången var allt annat än lustigt. Trots att jag är trebarnsmamma har jag aldrig varit med om huvudlöss. Märkligt, kan tyckas, men sant. Så jag antar att det måste hända någon gång. Och den gången blir så klart när mannen är bortrest och schemat är fulltecknat.

Ingen förskola vill ha kvar ett barn med huvudöss längre än nödvändigt. Men lunch måste väl också en mamma få i sig? Jag kastade i mig salladen som min snälla kollega köpt åt mig, medan jag beklagade min situation för samma snällt lyssnande kollega. Sedan for jag in på närmaste apotek, haffade en expedit och bad henne välja ut det mest effektiva avlusningsmedlet. Jag tog den största förpackningen, så det säkert skulle räcka till alla barnen och mig själv. Här ska behandlas, oavsett löss eller inte, var min enda tanke. Trots att expediten flera gånger sa att man inte ska behandla med avlusningsmedel, bara kamma, om man inte hittar levande löss.

Femåringen var lika nöjd över att bli hämtad tidigt som hans kompisar var avundsjuka för att han fick gå hem tidigt. Jag var inte lika nöjd, eftersom jag hade tid på polisstationen femton minuter senare för att fixa idkort till mellansonen, som dessförinnan skulle hämtas på skolan. Tack och lov är Nyköping en liten stad, så man hinner ta sig runt OCH parkera på några få minuter. Inne på polisstationen kliade femåringen sig konstant i huvudet och jag såg mig generat omkring och hoppades att ingen tittade. I bilen på väg hem såg mellansonen en lus i huvudet på sin lillebror. Jag tryckte hårdare på gaspedalen.

Luskollen visade att båda killarna hade levande löss. Jag påbörjade genast lusbehandlingen. Behandlade även mig själv, trots att jag inte hittade några löss i mitt eget hår (och trots expeditens avrådan). En stund senare kom äldste sonen hem, trött och hungrig efter en jobbig dag i skolan. Jag kastade mig över honom. Luskollen visade att också han hade löss. Tryckte in sonen i badrummet och genomförde behandling nummer fyra.

Nu sitter jag i resterna av eftermiddagens lusbehandlingar med tvättstugegolvet proppfullt av tvätt, ett badrum att skura (avlusningsmedel gör klinkerplattor snorhala, kan jag berätta) och fyra sängar att bädda rent i. Hinner bara påbörja röjningsarbetet innan det är dags för matlagning, skjutsande till musikskolan, föräldramöte och nattning.

Men imorgon är en ny dag. Då ska jag bjuda min kollega på lunch. Kanske får jag vara bara kollega en stund och äta min lunch i lugn och ro.