Det är den sämsta uppmaning man kan ge i dessa tider. Om man tar den ur sin kontext. Men i sitt sammanhang är den tänkvärd och vacker. Uppmaningen från påven gäller att ta vara på tiden i isolering och komma ihåg att krama barnen.
Att leva isolerat är inte helt lätt när vi är vana vid att gå eller åka vart vi vill, när som helst, med vem vi vill. Isolering i hemmet och stängda gränser har inte direkt funnits i våra tankar. Nu är det verklighet, hur otänkbart det än kändes för bara några veckor sedan.
Nu ska vi minska våra sociala kontakter, helt undvika att träffa människor som riskerar att bli extra sjuka, sitta långt ifrån varandra på bussen (om vi ens åker buss) och har vi arbeten som vi kan utföra hemifrån ska vi inte vara på jobbet. Vi kan inte resa till andra länder, för vi är inte välkomna någonstans. Vi skickar våra mindre barn till skolan och vi vuxna sitter antingen själva vid jobbdatorn hemma eller åker till ett jobb som måste utföras på plats, kanske under extra tuffa omständigheter och med risk att själv bli smittad. För att sedan isolera oss hemma så mycket det bara går. Då är det lätt att fastna i ett negativt mönster. Att paralyserat stirra på en nyhetsrapportering som uppdateras lika ofta som man blinkar, och som för varje blinkning får en att må sämre. Eller fastna i mörka tankar: Hur länge ska jag behöva stå ut hemma utan att träffa vänner, gå på bio, gå på krogen? Hur länge ska jag orka pressen på jobbet? När kan jag hälsa på min gamla mamma igen? Har jag jobbet kvar nästa vecka eller har företaget där jag jobbar gått i konkurs?
Det är en märklig tid. Frågor som man för mindre än en månad sedan inte för sitt liv skulle kunna formulera ska man nu försöka hitta svar på. Jag är så trött på kvällarna efter att på dagarna behövt ta ställning till saker som jag, trots min livliga fantasi, aldrig trodde skulle kunna hända. Och jag har ändå, än så länge, ingen besvärlig situation. Jag bor i en inte så folktät småstad och jag jobbar inte i vården. Jag är inte politiker och jag är inte någon expert som måste uttala mig på dagliga presskonferenser och sedan bli utskälld i sociala medier. Jag lider med alla som sliter för att vi ska få vård, mat och mediciner i våra butiker, rena skolor och arbetsplatser, undervisning på ett helt nytt sätt. Alla som oroar sig för om de har jobbet kvar om en vecka. De som inte kan hälsa på dödssjuka familjemedlemmar på sjukhuset, eftersom det är besöksförbud.
Det vi människor skulle behöva mest av allt nu – social gemenskap och kramar – ska vi inte ägna oss åt. I alla fall inte i någon större omfattning. För egen del har jag valt att dra ner på mina sociala kontakter till ett minimum för att försöka undvika att bli smittad. Allt för att, så långt det är möjligt, skydda sonen som tillhör en riskgrupp. Jag träffar inte min älskade, som i sitt jobb träffar många människor och därmed utsätts för smittorisk. Jag träffar inte son nummer två, då han varit utomlands och kan ha blivit smittad. Minstingen är just nu frisk, men kan vara en potentiell smittorisk eftersom barn verkar kunna vara symtomfria även om de är smittade. Så här gör jag idag, men det går förstås inte att leva så i flera månader. Då hamnar jag nog på psykakuten.
Vad gör jag för att inte tänka på allt jag inte kan göra, det som var självklart för bara en vecka sedan? Vad gör jag för att stilla min oro? Jag tänker på påvens uppmaning. Att ta vara på tiden i isolering: jag får ett avbrott av lugn i en annars hektisk tillvaro. Att krama mina barn: jag kan inte krama alla fysiskt, för jag har inte alla här, men jag kan visa dem omtanke på andra sätt. Ge dem digitala kramar.
Vi har alla en viktig roll i det här coronadramat. En del är förstås att stanna hemma om vi är sjuka. En annan är att ta till oss påvens ord. Att göra något positivt av isoleringen. Att påminna oss om att ofta och mycket krama dem vi lever med. Att mildra barnens oro över det okända och kanske skrämmande. Att visa omtanke om dem vi inte kan krama irl.
Varma, virtuella kramar till dig!
