Min senaste vecka:
femårskalas med chokladbatcake och åtta sockerspeedade ungar, tredagars utbildning i kreditgivning och jobbkonferens med reklamfilmsinspelning vid Örebro slott.
Trött men glad!
Med eller utan horn
Först säger man ingenting i tron att tyst samförstånd ska lösa allt (dumt, för tyst samförstånd är en ovanlig företeelse).
När inget händer säger man till. Igen. Och igen.
Och sedan blir man en bitch, och då händer absolut ingenting. För vem är välvilligt inställd till en bitch? Inte jag i alla fall.
Att skapa förändring måste vara en av mänsklighetens största utmaningar. När det funkar (vilket förutsätter att man inte förvandlats till en bitch) är det en stor tillfredsställelse, kanske den största.
Det är därför man inte ger upp. Inte ens om man förvandlats till en bitch.
PÃ¥ banan igen
Nu är jag pÃ¥ g igen. Jag är fortfarande snuvig och känner mig mer död än levande innan klockan 10, men jag har jobbat tvÃ¥ dagar och ändÃ¥ orkat fixa och dona hemma pÃ¥ kvällarna. Eller nätterna. En nattuggla som jag har extremt svÃ¥rt att gÃ¥ och lägga sig när det är sÃ¥ ljust ute. Visst kan jag känna mig lite trött runt Ã¥tta-nio, när lilleman ska sova, men sedan vaknar jag till liv igen. Och dÃ¥ fÃ¥r jag massor av liv. Hade det inte varit för att jag ska upp och jobba nästa dag skulle jag kunnat hÃ¥lla pÃ¥ flera timmar till. Fixa i trädgÃ¥rden, pyssla inne, läsa, surfa, skriva. Fast det där sista är det som gÃ¥r trögast. Sedan jag började jobba har jag kommit av mig. Men jag försöker att inte döma mig själv för hÃ¥rt. Ett nytt jobb är tröttande, uppslukande – särskilt om det är sÃ¥ roligt att man är superengagerad hela tiden.
SÃ¥ fort jag är helt kry igen ska jag Ã¥teruppta min träning. Den fysiska alltsÃ¥. Och rumpan-pÃ¥-stolen-fingrarna-pÃ¥-tangentbordet-träningen. Fast den senare har jag redan börjat med. Berättar mer i ett senare inlägg. Jag mÃ¥ste se till att det blir mer än ett tillfälligt ryck innan jag säger nÃ¥got…