Kategori: Hjärtebarn

En millisekund. Sedan kommer käftsmällen. Insikten att idag är allt annorlunda än igår. Du vill bara blunda och somna om. Svepas in i den aningslösa sömnen. Men det går inte. Din kropp vet, den tvingar dig att vara vaken, att vara i det som nu är. Du vill slita klumpen ur magen, koppla bort dig från kroppen som smärtar överallt, från tankarna som snurrar, från vetskapen att inget någonsin blir som förut. Inget av det går att göra. Du är kvar här, i det som är helt annorlunda än igår.

Jag vaknade upp i ett rum jag inte kände igen, i en säng som inte var min, i kläder jag inte visste att jag hade på mig och som borde bytts. Det tog en millisekund. Sedan kom insikten var jag var och varför jag var där. Min man låg bredvid mig. Han sov fortfarande. Var kvar i den lindrande sömnen. Min kropp var så spänd att jag trodde den skulle sprängas och det kändes som jag ville kräkas. Klumpen i magen invaderade hela mig. Jag blundade och försökte fly tillbaka in i sömnen. Men det var förstås omöjligt. Det fanns inget sätt att komma bort från smärtan.

Jag hade just vaknat på ett så kallat patienthotell, där anhöriga till sjuka som vårdades på sjukhus inkvarterades. På barnintensiven på det stora sjukhuset intill låg min fyra dagar gamla son. Han hölls vid liv med hjälp av livsuppehållande mediciner. Det var en vanlig onsdag två veckor före jul. Världen där utanför snurrade på utan avbrott. För mig hade livet stannat.

Det finns ingenting jag hatar mer än käftsmällen, som kommer en millisekund efter att man vaknat från sömnen man till slut lyckats få, i den första fasen av en kris. Jag hatar den, men jag vet också att det så småningom kommer dagar då den där käftsmällen inte längre kommer. Smärtan kommer alltid finnas kvar som ett ärr, men den invaderar inte längre din kropp med fysiska plågor och din själ med mörker. En dag kommer du känna någonting annat millisekunden efter att du vaknat: en smekning på din kind, som ett tecken på att du läkt.

”Varför just jag, mamma?”

Frågan är lika svår varje gång den kommer. För vad ska jag svara?

Ja, varför just du, älskling? Det har jag frågat mig så många gånger. När jag sett dig fjättrad vid respirator och femtioelva medicinslangar. När jag sett dig helt utslagen av en vanlig magsjuka. När jag sett dina blåa läppar, som jag visste betydde en syremättnad på under 85%. När jag sett dig hopplöst sist med kompisarna långt före. När jag sett dig bli helt utmattad efter en vanlig skoldag. Men jag har också sett hur glad du blivit när du klarat av något: när du lärde dig gå vid två och ett halvt års ålder, när du konstruerat något i ditt huvud och sedan byggt det och fått det att funka, när du sparat ihop till din första gitarr, när du slog till en bearnaise som smakade bättre än pappas. Och det trots allt du varit med om. Eller kanske tack vare.

Igår pratade jag med en vän som jag inte pratat med på länge. En vän som tvingats gå igenom saker som ingen skulle behöva gå igenom. Hennes liv har tagit en annan vändning än den hon drömt om och tänkt sig. Varför just hon? Hon sa det inte rent ut, men så klart har hon ställt den frågan någon gång under allt det jobbiga. Jag undrar också, varför just hon?

Kanske är det så att svårigheterna väljer oss. Eller så är det vi som väljer svårigheterna. Det finns de som tror att vi återföds gång på gång och att vi själva väljer till vilket liv vi ska återfödas. Om vi väljer ett liv fullt med bekymmer och elände är det för att vi behöver lära oss något. En provocerande tanke, för vem väljer att födas till extrem fattigdom, våld och förnedring? Även om syftet är att man ska lära sig något. Men om det är så att alla själva valt sitt liv betyder det att vi inte ska gå runt och tycka synd om andra. Däremot ska vi förstås vara så bra medmänniskor som det bara går och visa respekt för och omtanke om varandra. Det är en teori, eller kanske överlevnadsstrategi, bland många. Jag vet inte om jag köper just det resonemanget.

Ibland, när jag känner mig stark, tycker jag att det där med att svårigheterna väljer oss nog är en bra förklaring. Men lika ofta ser jag bara meningslöshet med att människor i värld tvingas uppleva så mycket elände. Det hade varit skönt att ha en teori att hålla fast vid. Något jag kunde säga att jag trodde på. Som gjorde det enklare att svara på frågan: Varför just jag?

Nu blir mitt svar: ”Jag vet inte, älskling. Men kanske är det för att du klarar av det. Du kämpar varje dag med svårigheter de flesta inte ens kan föreställa sig och är ändå en av de gladaste personer jag känner. Kanske är det för att du ska visa oss andra att det går. Att man klarar mer än man tror.”

Ibland tror jag på vad jag säger. Ibland inte. Men en sak vet jag: jag måste säga orden som ger hopp, inte hopplöshet. Kanske är det min läxa i det här livet.