Publicerat

Magic child

crybaby

Äldste sonens klass hade klasskonsert idag. Så underbart att ha fått följa dessa ungdomar från sjuan till nian och se den fantastiska utveckling de gjort! (Varje ytterligare gång jag får uppleva ungdomarnas musikglädje blir det än mer obegripligt hur kommunens politiker kunde avskaffa musikklasserna i Nyköping.)

Så klart är man som förälder mest stolt över sitt eget barn. Och ikväll är jag så in i norden stolt över mitt hjärtebarn, my magic child. Endast kompad av en kompis på trummor (mycket bra!) körde han Jimi Hendrix Voodoo Child. Okej, jag har hört sonen spela den ett antal gånger hemma, men det är ändå speciellt att se honom på scen, han och gitarren, fokuserad, njutandes, cool. Och som han spelade! Jag kan säga så, för det var inte bara jag som hans mamma, som tyckte det var bra.

Han – hjärtebarnet med sÃ¥ mycket emot sig i livet – sÃ¥ full av livsglädje. Varje gÃ¥ng jag ser den glädjen tänker jag att han har sÃ¥ mycket att lära mig, hans mamma. (Visst, det är mÃ¥nga gÃ¥nger jag känner det omvända ocksÃ¥. Alla föräldrar vet att fÃ¥ kan reta gallfeber pÃ¥ en som det egna barnet.) Jag känner mig inte alltid sÃ¥ nöjd med hur jag själv hanterat den kris det innebar att bli mamma till ett hjärtebarn. Ärren är fortfarande djupa och i vissa situationer blir de till sÃ¥r igen. Jag borde ha läkt, ärren ska inte spricka upp, men det gör de ändÃ¥ ibland. SÃ¥ skönt det dÃ¥ är att se sin magic child pÃ¥ scen, full av musikglädje, riva loss en lÃ¥t skriven Ã¥ret innan hans mamma föddes. Och dÃ¥ klarar jag att tänka: livet handlar inte om att försöka undvika smärta utan att lära sig att förhÃ¥lla sig till den och att lära sig nÃ¥got av den.

Publicerat

En ickerecension

image

”När man har en stor sorg i kroppen blir man inte särskilt trevlig.” Annika Koldenius

Annika Koldenius bok Vi var alltid beredda recenseras i dagens SvD. Eller inte. För hur kan man recensera en bok som är en djupt personlig framställning om att förlora ett barn? Vilket recensenten ocksÃ¥ skriver: ”Ska jag tycka till om interpunktionen, dispositionen, tonen? Omöjligt.” 

Om du har friska barn och vill fÃ¥ perspektiv pÃ¥ ditt liv som förälder – läs boken. Om du har ett sjukt barn och vill känna dig mindre ensam i dina känslor – läs boken. Om du vill fÃ¥ mer förstÃ¥else för hur det kan vara att leva med ett sjukt barn, och att förlora ett barn – läs boken. Eftersom jag inte har nÃ¥gon erfarenhet av att förlora ett barn kan jag inte säga om boken kan vara en källa till tröst och samhörighet, men jag kan tänka mig det. Den ger hopp om att det gÃ¥r att fortsätta leva efter att det värsta hänt. Ja, att till och med orka skriva en bok om det värsta.

Recension: Vi var alltid beredda – Annika Koldenius (Sakprosa) | Litteratur | SvD.

 

Publicerat

Att vara beredd på det värsta

image

Igår började jag läsa den här boken. En alldeles nyutkommen bok om att ständigt vara beredd på det värsta – att förlora sitt barn. Om att hur man än förbereder sig så spelar det ingen roll. När det värsta händer rämnar marken.

Jag läser och känner igen mig. Skrämmande väl. Men med den oändliga skillnaden att mitt barn lever.

När jag läser avsnitten om hur det var i början, när den lille var nyfödd, kastas jag 15 år tillbaka i tiden. Precis så var det för mig att bli mamma första gången. Jag satt ensam i lägenheten med min bebis, eftersom vi inte fick träffa andra mammor och barn på grund av infektionsrisken. Jag gick till BVC när inga andra barn var där, av samma anledning. Jag ”ammade” en elektrisk bröstmjölkspump, vägde blöjor och noterade hur mycket min bebis åt. Jag förbannade föräldrar som klagade när deras barn inte inte sov hela natten. Jag tillbringade mer tid i sjukvården med min nyfödde än jag dittills gjort i hela mitt liv. Jag levde med en ständig skräck för att min son skulle dö.

Jag läser och glömmer nästan att andas. Och tänker att det är bra att någon orkat skriva en bok som den här.